Tomtetrigger

Sista dagen i månaden och jag ska avverka mitt i princip enda 8 timmars pass på hela månaden, då jag normal sett bara jobbar 80% och således bara 6h pass. Jag ska jobba från klockan 10.15 - 19.00, och ser inte vad som ska kunna gå fel med det.

Jag tycker dagen flyter på fint, kunderna är nöja och belåtna, och då klockan slår 14.35 får jag ett meddelande från min arbetsledare. Jag ska tydligen hjälpa till med ett specialuppdrag... Då jag normalt sett jobbar med att ta emot kunder via telefon med en dator framför mig, så skulle detta visa sig vara i ITRL - miljö (inthereallife...), så att säga.

Kortfattat så skulle tåg 84 från Stockholm stoppa i Ånge för att ersätta med buss upp mot Östersund, för att sedan vända i Ånge, byta namn till 85, och ta folk som kom från Östersund med buss tillbaka mot Stockholm.

Enkelt va?

Passande nog jobbar man ju i Ånge, och klockan 17.20 så skulle man logga ut och bege sig mot tillhörande arbetsledare för utgång alá mission rescue kundvård, och Ånge central station.

Utan större analys av situationen så vart klockan 17.20 ganska snabbt, och eftersom man inte är dummare än en hink med sand så preparerade man sig med mobiltelefon och kollegieblock i bakfickan ifall man skulle behöva en Plan B.

Jag liftade upp till stationen med en kollega till mig, och väl på stationen så var alla SJ:are samlade bara efter 5 minuter. Situationen var solklar. Det var tjo och tjim, och service mind som gällde. Vi skulle slussa resenärer mellan tåg - buss, buss - tåg, och vi hade godis, dricka, festis mm i mängder som skulle göra de flesta sockersjuka skolfjortis sjuka av avund. Upplägget såg ut att slå de flesta guiness rekord med råge.

Då rullade tåget in, från Stockholm.

Vi började genast att frakta folk och tillhörande bagage från tåget till bussarna som precis anlänt. Precis mot övergången till perongen kom naturligtvis ett Veoliatåg och dvärgarna (bommarna) började bete sig som dom brukar göra göra då det kommer tåg (dom fälls ner). Med ett 100-tal resenärer på perongen, och ett 20-tal resenärer mitt på rälsen så ser jag i ögonvitan hur giljotin-bommen fälls ner. Jag hinner inte se det riktiga allvaret i situationen och hinner knappt ropa åt gubben som står rakt under bommen, "akta dig", mannen sneglar upp och bommen snuddar mannens huvud. Vilken tur att han han var uppmärksam nog att flyta huvet en aning. Jag vågar knappt reflektera i hur det gått om han fått bommen rakt i huvudet. Denna gång snuddar den bara honom. Med en stor väska och kylbag i famnen kikar jag på honom från 3 meters avstånd, "gick det bra", han nickar bara, helvete vilken tur. Fan vad svettigt.

Vi fortsätter mot bussarna och lastar in allt bagage ombord. Nästan alla får plats direkt, och bussarna avgår tämligen snabbt från Ånge. Men det är dock några som inte får plats. Chefen på plats beställer en sista buss, och de resenärer som inte får plats tar vi in på knutis (centralpuben, samma byggnad) där de får fika och förtäring på vår bekostnad, i väntan på den sista bussen.

Jag får i uppdrag att forsla in resenärerna i vänthallen, puben, och efter lite bevär får jag restaurangpersonalen att låsa upp grinden mellan vänthall och kafé. 

Jag stöter på en äldre dam mot utgången till fiket, som frågar när deras buss skall komma. Jag svarar att den kommer inom 15 minuter. SÅ LÄNGE!? Svarade hon. Eehhh, jaa, 10-15 minuter sa jag. Men hoppa in i fiket om du vill så länge så får du lite fika i magen, vi bjuder.

Jag hann knappt ut från kafét så möts jag av nästa kvinna, denne reser med Comviq - kontant kort, vilket inte  funkar så bra här i urskogarna tydligen. Jag lånar ut min mobiltelefon i hopp om att det inte blir några dyra och spontana utlandssamtal taxerade på mitt privatkonto. Vederbörande skall tydligen hoppa av efter vägen och är i behov av upphämtning, vilket ordnar sig till slut.

Jag går mot utgången. Automatdörrarna öppnar sig och jag ser mina kolleger vid perrongen. Jag stannar dock direkt då jag hör en unge skrika innefrån. Det visar sig vara en mamma och en 3-4 åring som befinner sig på handicap - toaletten. Ungen gråter och mamman är förtvivlad. Lyset på toaletten är sönder och mamman försöker hålla upp dörren samtidigt som hon tvättar ungen i handfatet. Jag går tillbaka in igen, och håller upp toalettdörren som tendenerar att gå igen av sig själv, så att lite ljus kommer in. Vad har hänt, kan jag hjälpa till? Nej, han har fått en liten spindel på handen och han inbildar sig att han har blivit biten, men han klarar sig, svarar kvinnan som håller i barnet. Jag har ingen aning i vilken grad de var besläktade med varandra då grabben var ljusblond och kvinnan var brunhårig. Jag knallar dock in på kafeét och frågar efter ett plåster och kocken ordnar detta åt mig direkt. Jag lunkar tillbaka ut i hallen och hukar mig ned på knä framför grabben som precis kommit ut från toaletten men fortfarande grinar illa. Här har du grabben, sa jag. Han vänder sig om och tittar på mig, ett magiskt plåster säger jag. Han tittar på mig, slutar grina och jag sätter på honom plåstret på fingret som han pekar på. Han är glad igen, och mamman? tackar så mycket. Hans ögon från sorgsen till glad på en sekund är fan priceless alltså!

Sen kommer bussarna från Östersund in och resenärerna skall slussas ombord på tåget. Vi kör 2 arbetare/personalare per buss, vi får allt bagage av bussarna väldigt snabbt, och alla resenärer verkar både glada, nöjda och belåtna. Vi har de vackraste damerna på hela SJ som möter upp resenärerna vid spåret och bjuder alla på godis till de att dom skall borda tåget. Allt flyter på fint och den sista bussen har också anlänt, så alla kommer därifrån.

Innan tåget avgår tillbaka mot Stockholm, går vi igenom tågets alla vagnar för att se att alla har det bra. Jag kliver ombord en vagn längre bak och hamnar hos ett ishockeygäng, ett gäng grabbar på 11-15 bast som gillar att skryta och prata bland annat om hockey. Det visar visar sig också även att dom i alla fall enligt dom själva var världsmästare i både fotboll, bandy, innebandy och så klart också även hockey som vi redan var inne på. Vilket järngäng alltså. Hade inte kollegan kommit från andra hållet och dragit med mig hade jag blivit kvar på tåget ner mot Stockholm, allt för att käfta emot deras teorier :).

Väl av tåget vinkar vi av alla och ser tåget rulla söderut.

Vilken fantastiskt dag då man tänker efter. Att man slutade på det här jobbet för några år sedan kan jag som en dag som sådan inte förstå, sicken tur att man är tilbaka igen.

Fantastiskt jobb av alla SJ kollegor och ledning, hatten av säger jag bara.

/Neo