Tomtetrigger

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm, vilket utsökt leder oss till titeln av hela berättelsen; Ångest.



Kapitel 9

Frukostbordet var bland det rangligaste jag sett i mina dar. (Man hade precis som i plugget lagt nycklarna under ena bordsbenet bara för att det skulle stå stadigare), enda skillnaden var att man istället för nycklar hade lyckats med konststycket att trycka under glasögats pannben som nu agerade stödben åt hela bordet. Glasögat som för övrigt såg ut att vara nere för räkning denna morgon, efter att fått både en eller tolv öl för mycket kvällen innan.

Mitt under frukostbordet piper det till, det är min mobiltelefon vars batteri håller på att ta slut. Jag plockar upp den och inser att jag har fjorton missade samtal sen igår kväll. Allt ståhej och festande måste ha gjort att jag inte hört den. Jag hittar också ett meddelande från Berra, "Vart är du? Vart är grejerna???? Konserten börjar ju klockan 15.00!" Sen dog telefonen. Jag fick panik! Jag tittade på klockan, den var nu 11.20!

Benny! Hojtade jag. Du måste ta mig in till Linköping, jag ska vara på en konsert där klockan 15.00! Wow, ta det lite lugnt nu, sa Benny. Glasögats kvalifikationer i tillnyktring är nog lika hög som Starke Arvids kunskap är i kartläsning, så jag skulle med andra ord inte ha några större förhoppningar på vår ende chaufför.

Med facit i hand så kunde jag inte förstå varför jag inte ringt Berra redan från första stund istället för att springa runt och leka någon form av cellistkåt shopaholic transa i Norrköping. Inte bra. Nu var det istället riktigt illa, jag befann mig någonstans ute på vischan och jag behövde vara i Linköping på dryga 3 timmar.

Men du kan ju alltid ta cykeln, sa Benny. Det är ju bara milen in till Linköping härifrån, det grejar du lätt. Jag kollade lite skeptiskt på Benny, "har du en cykel!?". Klart vi har en cykel, vad skulle en cirkusvagn utan cykel vara!? Gör dig i ordning du Satchmo så tar jag fram cykeln åt dig, jag tror till och med att vi har ett gammalt cykelfodral som räcker till för att skydda cellon.

Min förhoppning var att deras cykelbudget inte skulle ligga på samma nivå som glasögats sjukförsäkring låg på, för då skulle jag vara så rökt. Men inom loppet av en timma så var cykeln framtagen och nyservad. Det visade sig vara en gammal benskakare från sent 1800 tal, ni vet en sån där med 3 gånger så stort framhjul som bakhjul och där man sitter fyra våningar upp. Jag hade svårt att se vad som skulle kunna gå fel med den. Fodralet hade efter lite småjusteringar gjorts om till en ryggväska, så jag skulle kunna ha cellon på ryggen samtidigt som jag cyklade. Jag ödslade ingen tid på långa farväl, utan tackade mina vänner för all hjälp, hoppade upp på cykel och trampade iväg mot Linköping. Bakom mig lämnade jag en måttligt roande repetoar av avskeds vinkningar som blandades friskt med glasögats energiska fylle spasmande under bordet.

Det tog inte länge föränn jag hade fått upp bra fart på cykeln, och det var inte så konstigt med tanke på att det var nerför hela vägen. Med fartvinden i håret kunde jag ganska snart susa förbi första sylten, förlåt, skylten ska det vara. Linköping here I come!

Fortsättning följer...

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm, vilket utsökt leder oss till titeln av hela berättelsen; Ångest.


Kapitel 7

Ursäkta, men känner jag dig, frågade jag lite förvånat. Det är ju jag, Benny, känner du inte igen mig, svarade korvgubben. Han hade även en låda på magen för den som är intresserad av detaljer. Jag förklarade hela situationen för Benny om min minnesförlust, mitt eviga bagagesläpande, samt mitt förhoppningsvis tillfälliga kruppjuck inne på Hennes & Mauritz dam avdelning där jag tydligen gått vårdslös bärsärkagång med de få kontanter jag hade.

Okej "Satchmo" svarar Benny, så om jag har förstått det hela rätt så behöver du alltså ta dig till Linköping på snabbast möjliga vis, du är totalt black, går omkring släpandes med en cello över halva stan, och så ledes även haft grova tankar om att konvertera till transvestit. Det sistnämnda förklarar ju åtminstone sminket och tangatrosorna som sticker upp ur byxorna. Tur för dig så går jag precis av mitt pass om 5 minuter så då kan du få åka med mig, jag åker med företaget då jag är på resande fot och precis på väg till en föreställning utanför Linköping som vi anordnar. Kränga korv gör vi bara som extraknäck. Du förstår, jag jobbar som clown och vi har vår cirkusvagn ståendes bara 300 meter längre ner, och med tanke på hur du ser ut i fejan så har du en given plats i den.

Vi började traska neråt gatan mot cirkusvagnen. Jag tyckte det såg lite prekärt ut med korvlådan på magen och dom gigantiska clownskorna på det. Ett snedsteg med dom och man vet aldrig i vilken stadsdel han landar. Jag vågade dock inte säga något till honom då man förmodligen själv såg ut som Barbapapas okrönte kusin. Allt jag kunde hoppas på var att han ur trafiksäkerhetsynpunkt i alla fall tar av sig skorna och lådan om det är han som kör cirkusvagnen.

Väl på plats i cirkusvagnen tog det inte lång tid innan vi var på rull mot Linköping! Dom hade en ny chaufför som dom kallade för "glasögat", jag gjorde inga större reflektioner över detta, och ville heller inget veta. Vagnen var full av cirkus folk och stämningen på topp. Det spelades "Benny Hill theme" på repeat och det fanns förfriskningar av alla dess slag, men mest glad var jag över att vara i sällskap med folk som känner mig, och dessutom på väg mot Linköping, eller...?

Fortsättning följer...

ps: Haah!

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm, vilket utsökt leder oss till titeln av hela berättelsen; Ångest.



Kapitel 6

 

Jag rusar över den väg där jag tidigare hade kommit ifrån och som skulle leda mig tillbaka till tågstationen.

Mina tankar rusar dom också, Vad ska jag göra nu? Hur tar jag mig till Linköping? Nu hade jag i alla fall lite pengar att spendera. Sedan var det ju också lite andra praktiska saker som jag funderade över.

 

Jag gick in i köpcentret, för en shoppingtur, som jag av förklarliga skäl hade hoppat över på väg till parken.

Armani kostymen hade förflyttats ned i axelväskan igen, efter det att jag hade shoppat loss lite grann.

Det blev en ny Bh,(eftersom både 60 och 70-talet redan har varit) trosor,strumpor,byxor och lite smink, funderade också på att köpa en fin klänning som jag såg i ett skyltfönster, men det räckte inte pengarna till.

 

Tillbaka på tågstationen ställde jag mig i biljettkön, och funderade lite för mig själv, vad en biljett till Linköping kan kosta? Samtidigt så påminde min mage mig om att det var nog ett bra tag sedan jag åt, vilket inte var så konstigt med tanke på att man inte har haft några pengar.

Jag bestämmer mig för att jag måste äta innan resan så jag går ur kön och börjar gå mot restaurangen lite längre bort, samtidigt som jag gräver i fickorna för att kolla hur mycket pengar jag har kvar.

Det blev i alla fall hyfsat snyggt med sminket och kläderna, vad kan det nu bli för gourmetmiddag för den tio krona som låg alldeles ensam och inte skramlade i min ficka. Jag tittar mig omkring, precis vid en av utgångarna ser jag att det står en man och säljer korv, jag tar sikte på korvmannen, en korv med bröd ska man väl kunna få för en tia.

Det var fler som var hungriga, korvgubben hade fullt upp, äntligen min tur.

 

• En kokt med bröd tack!

• Hej Louis ! Vad gör du i Norrköping?

 

Fortsättning följer...

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm, vilket utsökt leder oss till titeln av hela berättelsen; Ångest.

Kapitel 5

Det slår mig att jag måste kunna spela cello om så även bara lite, eftersom jag ändå verkar ha nära bekanta som håller på med det. Så någonstans i bakhuvudet borde det finnas lite dolda cellokunskaper. Jag får en plan.

Om jag bara kan dra en hyffsad klunga med folk mot scenen så borde jag kunna göra en enkel hacka, i alla fall tillräckligt för att kunna ta mig härifrån. Jag hoppar upp på scenen och redan innan jag gjort cellon i ordning så har det hunnit samlas en skara med människor nedanför scenen, plus att en väldigt stor del redan satt i parken innan jag kom. Jag sätter mig ner, gör mig i ordning bakom cellon, och plockar fram stråken. Den är extremt sneböjd av någon okänd anledning. Så fort jag tar stråken i handen så får jag en uppenbarelse, en nästan gudomlig känsla av att jag har använt denna stråk vid tidigare tillfälle, och det var då det slog mig, jag använde den ju bara för ett tag sedan då jag försökte bända upp toalettdörren på tågstationen.

Jag tar ett stort svep med stråken, "gneeeeeiik" låter det. Jag provar igen, fast med lite mer känsla denna gång, "gneeeeeieeeiieieieieieeieeieiiiiiieeeeeeeeeeeeeeeek". Va fan håller du på med? Var det någon som skrek. Jag spelar, sa jag. Lägg lite pengar i väskan, annars fortsätter jag spela! "Gneeeieeeiieiieieeiiiiiieeeeeeeeeeeek". Väskan fylldes fort, och inom loppet av bara 10 minuter hade jag dryga 400 spänn! Armani kostymen hade talat.

Det vart en snabb sorti då folket tenderade att visa en del aggression. Facklor tändes och kampsång ljöd ut. En kille försökte till och med trycka ner stråken i halsen på mig, hur kreativt var det då, den var ju böjd och allt. Jag kastar en blick bakåt samtidigt som jag lämnar platsen med raska steg, den stora bioduk belägen längst bak på scenen visar en väldigt hög kvalité på den fotbollsmatch som visas, även från detta avstånd...

Forstsättning följer...

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm, vilket utsökt leder oss till titeln av hela berättelsen; Ångest.

Kapitel 4

 

Fan, det här var inte bra, jag inser nu att det var jag som hade skrivit lappen och att grejerna inte skulle av här i Norrköping, utan dom skulle till Linköping.

Varför har jag en tågbiljett till Norrköping?

Jag tar upp tågbiljetten ur fickan i mina shorts, jag granskar biljetten uppifrån och ned. Där texten med min startdestination ska stå, syns endast en brun fläck, jag luktar på biljetten, blockchoklad ?!

Jag måste ta mig till Linköping, det är snöstorm ute, kombination shorts och snöstorm är inte så bra.
Jag letar reda på en toalett,där jag går in och byter om till armanikostymen som låg i väskan, den spänner lite över bröst och höft och den kanske inte passar så bra ihop med gymnastikskorna i storlek 36 heller, men värmer säkert en del med tanke på snöstormen som väntar när jag går ut.

Jag letar igenom väskan och alla fickor jag kan hitta i jakt efter pengar, men jag hittar inte en krona. Jag går ut ur stationsbyggnaden, jag tittar mig omkring, jag har ingen aning om vad jag ska göra nu. Hur ska jag ta mig till Linköping utan pengar?

Efter ett tag när snöandet avtagit lite grann ser jag att det är en park, lite längre bort på andra sidan vägen. Jag går över vägen och bort till parken, där ser jag en scen som man förmodligen använder för uppträdande när det är säsong. Jag fick en ide', jag behöver pengar för att ta mig till Linköping, jag har en armanikostym, en cello och en scen framför mig.

Jag börjar sakta vandra mot scenen...

Fortsättning följer...

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm, vilket utsökt leder oss till titeln av hela berättelsen; Ångest.

Kapitel 3

Jag landar med båda fötterna på tågperongen, med tågdörren som går igen precis bakom mig, slurp sa det bara. Jag pustade ut och kunde bara konstatera vilket enormt flyt jag precis måste haft som fick ut både axelväskan och cellon innan tåget rusade vidare. Men vad gör jag nu då, och vart är jag? Jag ser mig omkring, det står en skylt med stationsnamnet "Norrköping" på, så jag antar att jag är i Norrköping. Det skulle ju rent logiskt vara trovärdigt då det var det som ropades ut precis innan stoppet, plus att biljettexten också stämmer överens med skylten, men vem är jag att bedöma om något sådant skulle vara logiskt i ett sådant här läge? Ture Sventon? Skulle inte tro det.

Jag beger mig ner efter perrongen med ett kraftigt skrapljud bakom mig, och efter ungefär 150 meter möts jag av en man som stannar och påpekar att det kanske inte är så nyttigt för en 90 000:- cello att släpas längs efter den hårda betongen, utan att det kan vara fördelaktigt att lyfta den från marken för att på det sättet minska friktionen. Jag vet inte exakt vad det var, men det var något i hans påstående som kändes trovärdigt, så jag tog hans råd till godo och lyfte in skiten i stationsbyggnaden.

Väl inne i stationshuset satte jag mig ner på en bänk och slet fram axelväskan som jag hade med mig, jag måste börja fundera ut vem jag är och vad jag har här att göra. I väskan hittar jag ett kollegieblock med texten "extremt viktigt" skrivet på framsidan med något som ser ut att kunna vara smällt blockchocklad från en 5-årings finger. Det ligger också en Armanikostym snyggt ihopvikt i väskan, och ju mer jag hittar i väskan desto mer inser jag hur tur jag hade som verkligen hann få med mig alla grejer från tåget i tid.

Pling!

Det är något som vibrerar i bakfickan på mina shorts. Det är en mobiltelefon! Jag plockar upp den i handen, det måste vara min! Jag hade tydligen fått ett sms. Det löd som följer:

"Tusen tack för hjälpen, du är fan kung!".

Jag fattade ingenting, tack för vadå? Jag började leta bland gamla sms och hittade det sista utskickade, det hade gått iväg till "Berra" och där stod:

"Nu är cellon och väskan ombord på tåget, jag kliver av stationen före och lämnar kvar grejerna åt dig ombord så att du kan hämta dom i Linköping när tåget stannar där, jag lämnade en lapp åt dig vid bagagehyllan, lycka till nu ;)".

Oooh crap...

Fortsättning följer...

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm, vilket utsökt leder oss till titeln av hela berättelsen; Ångest.

Kapitel 2

 

Jag greppar och tar tag i det jag är nästan övertygad om är mitt bagage, jag fortsätter att rusa i den riktning där jag tror att det finns en stor och härlig EXIT skylt.

Jag vet att tågdörrarna har öppnats, eller jag är nästan övertygad om att dom är öppna.

Helt säker kan man ju aldrig vara, men av dom ljud jag hörde, så är jag i princip säker på att dom är öppna.

 

Det värker i armen, jag fortsätter att rusa...

Mitt bagage är tungt, det är ju bara en axelväska och en cello!

Hur kan det vara så tungt?

Cellon kan ju inte väga mer än 10 kilo och väskan... kan väga hur mycket som helst.

Vad är det dom händer?

Jag har inget minne om någon väska, än mindre om någon cello.

Varför ligger det en lapp med texten ….det här är ditt bagage, och glöm för allt i världen inte den otympliga cellon!????

Jag hoppar av tåget i ren desperation in i det okända med mitt blytunga bagage, jag är på fast mark, men mitt minne är totalt tomt, ungefär som världens största pissoar innan dom har börjat använda den.

 

Fortsättning följer...

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm, vilket utsökt leder oss till titeln av hela berättelsen; Ångest.

Kapitel 1

Från totalt mörker till dunkelt motljus öppnar jag ögonen. Vart är jag, och vem är jag? Mitt minne sviker mig, jag kommer inte ihåg någonting om vem jag är eller om mitt ursprung. Jag tittar mig omkring febrilt, jag befinner mig tydligen ombord på ett tåg och i en till synes väldig sliten och gammal tågvagn, men jag är helt ensam i vagnen. Hur fan hamnade jag här, och framför allt, varför har jag snor i hela ansiktet?

Imman på insidan av rutan indikerar på att jag har legat intryckt med trynet mot glaset lite för länge, milt talat. Det har börjat kondenseras vatten mot fönsterkarmen och med en halvtimme till hade jag kunnat söka EU-bidrag för restaurering av offentligt öppet vattendrag. Fönsterna för övrigt är så skitiga på utsidan att jag inte ser ut över huvud taget, och allt snor som är ut smetat på insidan av glaset hjälper ju inte till det heller.

Ett högtalarutrop hörs, och tågvärden ropar ut nästa hållplats. Jag känner inte igen namnet, det är helt ovidkommande för mig. Jag känner snabbt efter i mina shorts, åååååhh herregud jag har shorts på mig! Efter en sekunds panik hittar jag en biljett i fickan som vars text överenstämmer med det utrop som precis gjordes. Jag skall av här! Vart jag nu än är...!

Jag springer mot utgången och sneglar snabbt mot bagagehyllan. Där ligger en bärbar axelväska och bredvid den står en stor fet cello på 8 kilo. Mitt snabba intellekt och min säkra intuition säger till mig att allt det där är mitt bagage, sen låg det en lapp där också med texten; "det här är ditt bagage, och glöm för allt i världen inte den otympliga cellon".

Tågdörren öppnas, fortsättning följer...