Tomtetrigger

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm, vilket utsökt leder oss till titeln av hela berättelsen; Ångest.



Kapitel 9

Frukostbordet var bland det rangligaste jag sett i mina dar. (Man hade precis som i plugget lagt nycklarna under ena bordsbenet bara för att det skulle stå stadigare), enda skillnaden var att man istället för nycklar hade lyckats med konststycket att trycka under glasögats pannben som nu agerade stödben åt hela bordet. Glasögat som för övrigt såg ut att vara nere för räkning denna morgon, efter att fått både en eller tolv öl för mycket kvällen innan.

Mitt under frukostbordet piper det till, det är min mobiltelefon vars batteri håller på att ta slut. Jag plockar upp den och inser att jag har fjorton missade samtal sen igår kväll. Allt ståhej och festande måste ha gjort att jag inte hört den. Jag hittar också ett meddelande från Berra, "Vart är du? Vart är grejerna???? Konserten börjar ju klockan 15.00!" Sen dog telefonen. Jag fick panik! Jag tittade på klockan, den var nu 11.20!

Benny! Hojtade jag. Du måste ta mig in till Linköping, jag ska vara på en konsert där klockan 15.00! Wow, ta det lite lugnt nu, sa Benny. Glasögats kvalifikationer i tillnyktring är nog lika hög som Starke Arvids kunskap är i kartläsning, så jag skulle med andra ord inte ha några större förhoppningar på vår ende chaufför.

Med facit i hand så kunde jag inte förstå varför jag inte ringt Berra redan från första stund istället för att springa runt och leka någon form av cellistkåt shopaholic transa i Norrköping. Inte bra. Nu var det istället riktigt illa, jag befann mig någonstans ute på vischan och jag behövde vara i Linköping på dryga 3 timmar.

Men du kan ju alltid ta cykeln, sa Benny. Det är ju bara milen in till Linköping härifrån, det grejar du lätt. Jag kollade lite skeptiskt på Benny, "har du en cykel!?". Klart vi har en cykel, vad skulle en cirkusvagn utan cykel vara!? Gör dig i ordning du Satchmo så tar jag fram cykeln åt dig, jag tror till och med att vi har ett gammalt cykelfodral som räcker till för att skydda cellon.

Min förhoppning var att deras cykelbudget inte skulle ligga på samma nivå som glasögats sjukförsäkring låg på, för då skulle jag vara så rökt. Men inom loppet av en timma så var cykeln framtagen och nyservad. Det visade sig vara en gammal benskakare från sent 1800 tal, ni vet en sån där med 3 gånger så stort framhjul som bakhjul och där man sitter fyra våningar upp. Jag hade svårt att se vad som skulle kunna gå fel med den. Fodralet hade efter lite småjusteringar gjorts om till en ryggväska, så jag skulle kunna ha cellon på ryggen samtidigt som jag cyklade. Jag ödslade ingen tid på långa farväl, utan tackade mina vänner för all hjälp, hoppade upp på cykel och trampade iväg mot Linköping. Bakom mig lämnade jag en måttligt roande repetoar av avskeds vinkningar som blandades friskt med glasögats energiska fylle spasmande under bordet.

Det tog inte länge föränn jag hade fått upp bra fart på cykeln, och det var inte så konstigt med tanke på att det var nerför hela vägen. Med fartvinden i håret kunde jag ganska snart susa förbi första sylten, förlåt, skylten ska det vara. Linköping here I come!

Fortsättning följer...