Ångest (del 8)
Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm, vilket utsökt leder oss till titeln av hela berättelsen; Ångest.
Kapitel 8
Jag snurrar fortare och fortare, med armanikostymen i ena näven och cellon i den andra, äntligen lyfter jag, jag ser alla dessa människor jag försöker fly ifrån bli mindre och mindre när jag svävar bort i det blå.
Plötsligt hör jag en massa röster, är jag framme hos gud nu? Jag känner mig trött och kraftlös,orkar nog inte öppna några tunga dörrar till någon pärleport.
FRUKOST, jag vaknar till med ett ryck, tittar mig omkring, jag ligger i en husvagn och jag har förmodligen inte varit och svävat i det blå. Vilken mardröm.
Minnet från gårdagen börjar sakta komma tillbaka, alltid något.Det hade varit en hejdundrande brakfest under hela resan igår, helt galet alltså, rena cirkusen skulle man kunna säga, den ena galnare än den andra,sång, dans, mat och förfriskningar i en rullande cirkusvagn.
FRUKOST, jag hör att det är Benny som står och ropar utanför.
Jag klär på mig lite snabbt,målar tånaglarna (skoja bara) och går ut ur vagnen.
Utanför sitter hela cirkusgänget och äter frukost vid ett uppdukat långbord.
Kom och sätt dig och ät Satchmo, ropar Benny. Varför kallar han mig Satchmo?
Ser jag ut som en trumpetspelande Louis Armstrong eller är det så att Louis är mitt riktiga namn.
Jag satt mig bredvid Benny och började hugga in på frukosten. Jag tittade mig omkring och kunde konstatera att vi måste ha svängt av vägen någonstans, för det här var rena landet. Jag frågade Benny om vi var strax utanför Linköping?
Han berättade att chauffören ”glasögat” inte hittar så bra, därför hade man bett ”Starke Arvid” att sitta bredvid honom som kartläsare. Det hade säkert fungerat bra om det inte vore för att Arvid var lite för glad i drickat, så glasögat hade fått klara sig på egen hand. Varför han kallades glasögat var att han bara hade glas på det högra ögat på sina glasögon. Anledningen var något med fest,trampade på, går bra ändå.
Det var skymning när glasögat började köra som jag trodde mot Linköping, men eftersom glasögat i princip bara kunde se med det högra ögat, så körde han hela tiden åt det håll som han såg, så nu satt vi här ute på landet någonstans, förmodligen en bra bit till höger om Norrköping...
Fortsättning följer...
Najs, well done!
