Tomtetrigger

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm, vilket utsökt leder oss till titeln av hela berättelsen; Ångest.

Kapitel 1

Från totalt mörker till dunkelt motljus öppnar jag ögonen. Vart är jag, och vem är jag? Mitt minne sviker mig, jag kommer inte ihåg någonting om vem jag är eller om mitt ursprung. Jag tittar mig omkring febrilt, jag befinner mig tydligen ombord på ett tåg och i en till synes väldig sliten och gammal tågvagn, men jag är helt ensam i vagnen. Hur fan hamnade jag här, och framför allt, varför har jag snor i hela ansiktet?

Imman på insidan av rutan indikerar på att jag har legat intryckt med trynet mot glaset lite för länge, milt talat. Det har börjat kondenseras vatten mot fönsterkarmen och med en halvtimme till hade jag kunnat söka EU-bidrag för restaurering av offentligt öppet vattendrag. Fönsterna för övrigt är så skitiga på utsidan att jag inte ser ut över huvud taget, och allt snor som är ut smetat på insidan av glaset hjälper ju inte till det heller.

Ett högtalarutrop hörs, och tågvärden ropar ut nästa hållplats. Jag känner inte igen namnet, det är helt ovidkommande för mig. Jag känner snabbt efter i mina shorts, åååååhh herregud jag har shorts på mig! Efter en sekunds panik hittar jag en biljett i fickan som vars text överenstämmer med det utrop som precis gjordes. Jag skall av här! Vart jag nu än är...!

Jag springer mot utgången och sneglar snabbt mot bagagehyllan. Där ligger en bärbar axelväska och bredvid den står en stor fet cello på 8 kilo. Mitt snabba intellekt och min säkra intuition säger till mig att allt det där är mitt bagage, sen låg det en lapp där också med texten; "det här är ditt bagage, och glöm för allt i världen inte den otympliga cellon".

Tågdörren öppnas, fortsättning följer...