Tomtetrigger

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm.


Kapitel 6

Precis när jag ska fråga gubben om innehållet i boken, så ringer telefonen...

Jag avbryter vårt intressanta och mycket givande samtal med gubben, och svarar i telefonen. Det är en ung mans röst jag hör i telefonen.


- Hej, jag ringer från telecom.com och undrar om du har tid en stund?

- Jag är lite upptagen, och jag är inte intresserad av att köpa något.

- Vad bra. Det är så att vi har ett abonnemang som jag tror skulle passa dig perfekt.

- Fast jag vill inte köpa något sa jag precis.

- Fast det här behöver du inte betala något för, du ringer gratis till alla dina vänner och bekanta, ingen minutkostnad, och ingen uppkopplingsavgift, du betalar alltså 0:-.

- Bra, då tar jag 1000 stycken.

- Nja, det tillkommer ju andra avgifter.

- Men du sa ju att det kostade 0 kronor!?

- Ja, men...

- Du ljög alltså?

- Nää, men...

Jag fick en lustig Déjá vy känsla av att jag haft detta samtal tidigare...så jag slängde på luren.

Gubben satt tålmodigt kvar vid köksbordet. Han hade en bit smält pepparkaka från kaffet som hade fastnat i pipskägget. Jag påpekade detta till honom och gav honom en servett att torka sig med. Han tog emot den och försökte torka bort det, men smetade snarare ut det hela och efter en stund hade han pepparkaka i hela skägget. Är det borta nu, frågar han. Ja det är det, sa jag otåligt. Jag vet inte varför jag sa så, det var ju mycket värre nu än innan, han var ju alldeles brun i ansiktet. Vad ska han tro då han kommer hem och ser sig själv i spegeln och inser att han ser ut som ett litet nerkletat barn i ansiktet. Han skulle ju bara tänka, varför sa han inget för!? Det skulle ju kännas väldigt konstigt om vi skulle träffas igen någon gång och han skulle veta att jag lurat ut honom bland folk då han såg ut som han gjorde. Men frågan är, skulle jag våga säga något? Äh va fan tänkte jag, jag kör. Så jag sträckte till honom kakburken. Här, ta en pepparkaka till!

Gubben tog emot pepparkakan och fortsatte sin lilla historia, och det var då som han osökt kom in på innehållet i själva boken...

Fortsättning följer...