Tomtetrigger

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm.

Kapitel 10

Som tur är kommer jag på mig själv i sista sekund när jag skriver ner Villa Villekullan på datorn, och hinner därför ändra mig. Det skulle ju nämligen inte verka troligt med Villa Villekullan, eftersom Pippi skrevs på mitten av 40-talet. Så jag ändrar så klart till något mer trovärt, nämligen Blåkulla.

Det ringer på dörren!

Jag går ut till hallen och kikar ut genom dörrens titthål. Det är "Karlsson och Blom". Jag blir ju tvingad att möta dom någon gång så det är lika bra att få det överstökat. Jag öppnar. Kakburken alltså, här ta en pepparkaka till sa jag till gubben som stod och tryckte precis bakom mig. Göm dig i vardagsrummet, så lurar jag iväg dom. Gubben gör som han blir tillsagd att göra. Jag öppnar. Dörren alltså. Vad annars.

Jag tvingade herrarna att göra "Säpo-hälsningen" igen, mest bara för att jävlas, det såg så kul ut när dom lyfte och sedan sänkte armarna samtidigt, SÄPO! Förlåt sa jag. Jag måste ha tittat åt ett annat håll, kan ni ta det igen är ni snälla? Åååååååååh SÄPO!

Jag ger dom lappen som jag precis hade hunnit skriva ut från datorn. K och B läser från lappen högt: "Pengarna från försäljningen av familjen Girigs erövringar finnes i Blåkulla". Bra sa Blom, det här ser ut att stämma, då drar vi! Gör så sa jag, blåkulla ligger bara ett stenkvast...eller ett stenkast menar jag här i från, och jag är ändå rik som ett troll så jag behöver inga pengar. Dessutom så har jag lärt mig min häxa, förlåt läxa menar jag, nämligen att inte bråka med SÄPO. Bra det, sa radarparet och begav sig. Som tur var, så gick inte "hissen hela vägen upp" hos K & B så dom anade inget ont och jag klarade mig undan mina arma felsägningar, och detta var också det sista jag såg ut av dom.

...och för dom nyfikna som undrar, så skriver jag just nu kapitel 10 från en solstol på Mallorca med en pin colada i handen, och vem är det som ligger i stolen bredvid och äter pepparkakor...?

Just det...




The end...

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm.

Kapitel 9

Nu till det riktigt intressanta med boken, tyckte jag mig höra från gubbens mun som var full av en geggig blandning av kaffe och pepparkakor. Stjälp mig upp! Han måste mena hjälp mig upp. Jag gick och hämtade pepparkaksburken, och använde den som lockbete för att få upp gubben från sackosäcken, det funkade inte alls, utan jag fick dra upp gubben.

 

Det lyste om gubben när han öppnade det lönnfack som var placerat längst bak i boken. Titta här! Sa han exalterat, utan några konditorivaror i munnen.I lönnfacket låg en lapp med texten (Pengarna från försäljning av familjen Girigs erövringar finnes under Högalidskyrkans trappa.)

 

Gubben berättade att när han läste boken första gången, så hittade han en lapp där det stod något i stil med, att om du läste hela boken så kom du närmare ledtråden som skulle leda dig till en gömd skatt, vilket var lappen i lönnfacket med beskrivningen var pengarna låg.

 

Den förstnämnda lappen hade gubben tappat och den är fortfarande på villovägar, och det är väl förklaringen till att det är flera personer "Karlsson och Blom" som har fått vittring på pengar, och att dom har listat ut att dom behöver boken som ledsagar dom till rikedom.

 

Gubben hade varit till Högalidskyrkans trappa och grävt och letat, men hade varit tvungen att ge upp. Gubben börjar bli gammal, sa han och tryckte in ett gäng pepparkakor i munnen. Han föreslog att vi skulle dela på pengarna om jag var behjälplig med grävandet. Så fick det bli.

 

Precis när vi är på väg ut genom ytterdörren, så ringer telefonen, det är Karlsson som säger att dom vet att jag har lappen med beskrivningen, och att dom strax kommer upp och hämtar den. Jag lägger på luren, slår på datorn, skriver ned texten som stod på lappen, fast med den skillnaden att jag ersätter Högalidskyrkan med Villa Villekulla.

 

Fortsättning följer...

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm.

Kapitel 8

 

Jag gick tillbaka till köksbordet, men gubben var borta. Vilken stil, bara dra så där utan att säga något. Vilken jubelidiot, pajas, miffo, fula, alldeles bortskämda och otacksamma gubbjaev... Det spolas från toaletten i badrummet. Gubben kommer ut. Ops, fel av mig, han var visst kvar. Tur att man inte gör några allt gör snabba slutsatser. Allt kaffe måste ha fått honom att vilja lätta på trycket lite. Hans blick då han kommer ur badrummet är lite stel. Snygg badrumsspegel, sa han. Tack, sa jag. En pepparkaka till?

 

Vi begav oss till vardagsrummet istället för att fortsätta prata. Jag tog snabbt plats i min favorit fotölj, men det var mer intressant att se gubbens val av sittplats. Jag vet inte vad han tänkte på när han slängde sig ner i sackosäcken, och skulle han ta sig upp själv sen? Men då han väl hade sjunkit ner i säcken så fortsatte han historien.

 

I historien var nu Otto Girig inne på en enorm stöldvåg genom Europa. Han hade vid detta läge passerat Paris, där han fått med sig en hel del målningar och skulpturer som han sedan sålde på svarta marknaden i Italien. Sedan ska han ha seglat över till Cicilien och bosatt sig där under ett mångtal år, fött upp en familj som började gå i samma fotspår som sin far. Det ryktas än idag att Ottos bravader skall ha varit inspiration och grunden för den senare maffian som bildades på cicilien under mitten av 1800-talet, där just förbrytarorganisationen Cosa Nostra tagit sitt namn "vår sak". Men det det låter vi ligga orört och under kategorin vem vet. Vad vi dock vet var att familjen splittrades och fortsatte sin stöldvåg i Europa och började dra sig mot dom norra delarna, fram för allt Tyskland och Holland.

 

Gubben började se trött ut, men jag förstod att han inte skulle ge sig föränn han hade fått boken i sin hand. Men det kändes dock som att han var på väg mot ett slut i historien.

 

Fortsättning följer...

 

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm.

Kapitel 7

 

Boken handlar om en resa runt jorden, men även en resa över tid. Jag fastnade för boken direkt, den är intressant, spännande och lärorik från första till sista sidan.

Medans gubben satt och berättade om boken, sprang jag fram och tillbaka och servade gubben med kaffe och kakor. Han forsätter med sin berättelse.

 

Boken började skrivas år 1661 av en svensk med tyska fötter, förlåt rötter ska det va, han hette Otto Girig, och boken var färdigskriven år 1919. Det Otto Girig startade och skrev om, det var familjen Girigs färd mot att bli rikast och samtidigt mäktigast i världen, det var i alla fall hans tanke. Så Otto reste runt i världen och stal och lurade folk på sånt som var av värde, så att familjen Girig skulle bli rikast i världen.

 

Efter Ottos död tog hans son över och sen har det forsatt likadant generation efter generation. Den sista i familjen Girig som skrev i boken var Anna Girig, eftersom Anna inte hade några barn, så fanns det ingen ny generation Girig som kunde forsätta att bygga på familjen Girigs förmögenhet. Så Anna bestämde sig för att ge ut boken, vilket hon gjorde, och det var på våren 1919.

 

Mitt i gubbens intressanta historia så ringer telefonen.

 

• Hej, jag ringer från tele4 utan hyra och undrar om du har tid en stund?

• Jag är lite upptagen, och jag är inte intresserad av att köpa något.

• Vad bra. Det är så att vi har ett abonnemang som jag tror skulle passa dig perfekt.

• Fast jag vill inte köpa något sa jag precis.

• Fast det här behöver du inte betala något för, du ringer gratis till alla dina vänner och bekanta, ingen minutkostnad, och ingen uppkopplingsavgift, du betalar alltså 0:-
  - Bra, då tar jag 1000 stycken.
  - Nja, det tillkommer ju andra avgifter.
  - Men du sa ju att det kostade 0 kronor!?
  - Ja, men...
  - Du ljög alltså?
  - Nää, men...
  Jag fick en lustig Déjá vy känsla av att jag haft detta samtal tidigare...så jag slängde på luren.

   

  Jag går ut till gubben igen och ber honom att forsätta historien...

   

  Fortsättning följer...

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm.


Kapitel 6

Precis när jag ska fråga gubben om innehållet i boken, så ringer telefonen...

Jag avbryter vårt intressanta och mycket givande samtal med gubben, och svarar i telefonen. Det är en ung mans röst jag hör i telefonen.


- Hej, jag ringer från telecom.com och undrar om du har tid en stund?

- Jag är lite upptagen, och jag är inte intresserad av att köpa något.

- Vad bra. Det är så att vi har ett abonnemang som jag tror skulle passa dig perfekt.

- Fast jag vill inte köpa något sa jag precis.

- Fast det här behöver du inte betala något för, du ringer gratis till alla dina vänner och bekanta, ingen minutkostnad, och ingen uppkopplingsavgift, du betalar alltså 0:-.

- Bra, då tar jag 1000 stycken.

- Nja, det tillkommer ju andra avgifter.

- Men du sa ju att det kostade 0 kronor!?

- Ja, men...

- Du ljög alltså?

- Nää, men...

Jag fick en lustig Déjá vy känsla av att jag haft detta samtal tidigare...så jag slängde på luren.

Gubben satt tålmodigt kvar vid köksbordet. Han hade en bit smält pepparkaka från kaffet som hade fastnat i pipskägget. Jag påpekade detta till honom och gav honom en servett att torka sig med. Han tog emot den och försökte torka bort det, men smetade snarare ut det hela och efter en stund hade han pepparkaka i hela skägget. Är det borta nu, frågar han. Ja det är det, sa jag otåligt. Jag vet inte varför jag sa så, det var ju mycket värre nu än innan, han var ju alldeles brun i ansiktet. Vad ska han tro då han kommer hem och ser sig själv i spegeln och inser att han ser ut som ett litet nerkletat barn i ansiktet. Han skulle ju bara tänka, varför sa han inget för!? Det skulle ju kännas väldigt konstigt om vi skulle träffas igen någon gång och han skulle veta att jag lurat ut honom bland folk då han såg ut som han gjorde. Men frågan är, skulle jag våga säga något? Äh va fan tänkte jag, jag kör. Så jag sträckte till honom kakburken. Här, ta en pepparkaka till!

Gubben tog emot pepparkakan och fortsatte sin lilla historia, och det var då som han osökt kom in på innehållet i själva boken...

Fortsättning följer...

Kapitel 5

 

Jag vaknade till av att det blev ljust och att det inte längre var tyst. Det var strömmen som hade kommit tillbaka, när strömmen gick och det blev kolsvart passade jag på att ta en liten tupplur. Jag tittade på klockan på mobilen, jag hade sovit i över två timmar.

Jag satte mig upp i sängen och funderade på allt som hade hänt det sista dygnet, efter ett tag så slår det mig att det var en dröm, eller ?

 

Att gubben med käpp kidnappade mig var absolut en dröm, jag går fram till ytterdörren och kikar ut i titthålet, längst bort i ena hörnan står gubben kvar.

Jag går in i badrummet och öppnar tvättmaskinen, och där ligger boken och resten av lådans innehåll. Jag ställer in tvättmaskinen på 60grader och plockar ur grejerna.

 

Jag öppnar ytterdörren och ropar på gubben. Inte pippis häst, utan den gamle mannen med käppen som stod och tryckte längst bort i ena hörnan. Han kommer fram till mig och säger ännu en gång, du har något som tillhör mig.Jag bjuder in honom på kaffe, vilket han accepterade direkt. När vi nu sitter vid köksbordet med en varsin kaffekopp framför oss kanske man kan få en förklaring av gubben.

 

Du sa att jag hade något som var ditt, gubben vrider lite på sig innan han svarar.

 

-Ja, boken du ropade in, den är min.

-Det kan den väl inte vara, jag ropade in den för 50spänn.

-Jo, men den var min innan den försvann.

-Vadå försvann?

-Den försvann från biblioteket.

-Biblioteket? Man har väl inte sådana här gamla böcker på biblioteket.

 

Gubben berättade att han hade jobbat på ett litet bibliotek i gamla stan i hela sitt liv och att det var där han såg boken för första gången, han började jobba där när han var 15år, året var 1940. Boken var inte till utlåning, han hade av en slump hittat boken i källaren till biblioteket, där dom hade ett litet lager.

 

Han berättade också att han blev fascinerad av innehållet och att han på varje rast han hade, gick ned i källaren och läste i boken. Men när andra världskriget tog slut, så hade biblioteket stängt en vecka, och när han återkom till källaren efter den veckan var boken borta, och han har letat efter boken sen dess, 65år av sökande har tagit slut.

 

Det var av en ren tillfällighet han råkade se boken, när den slängdes i den så kallade hemliga lådan på auktionen, han hade gått fram och gjort en liten märkning på lådan för att han skulle veta att det var den han skulle ropa in lite senare.

Lådan med boken i skulle auktioneras ut bland dom sista grejerna, så gubben hade gått ut på en promenad för att fördriva tiden fram till dess. När han kommer tillbaka så har lådan redan sålts.

 

Han kände igen lådan på märkningen han hade gjort, när jag passerade honom, så förföljde han mig, samtidigt så såg han att han inte var ensam om att göra detta.

Resten är historia. Precis när jag ska fråga gubben om innehållet i boken, så ringer telefonen...

 

Fortsättning följer...

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm.


Kapitel 4

Det vart mörkt som i graven, men allt visade sig ha sin förklaring. Gubben hade stoppat käppen för titthålet och lekte just nu tittut leken med mig. Nu ser du mig, nu ser du mig inte, nu ser du mig, nu ser du mig inte, och så höll han på som ett litet barn. Med tanke på hans beteende så tog det en stund innan jag bestämde mig för att faktiskt öppna dörren istället för att ringa psykvården.

Kom nu, vi måste dunsta innan dom kommer tillbaka, ta med boken så ska jag visa dig en sak, sa gubben. Även om mitt liv just vid denna tidpunkt var tämligen ointressant och händelselöst så funderade jag på om det verkligen skulle vara så smart att haka på en okänd mystisk gubbe som jag bara känt i en minut till okänd mark, och bara så där utan att veta vad som skulle kunna hända. Han skulle kunna vara vad som helst, psykopat, mördare, maffiamedlem, och jag skulle ju kunna åka dit på i princip vilka dårskap som helst. Vad skulle vara det rätta att göra?


Det visade sig att droskan som jag nu satt i var exakt lika skakig som jag först trodde då jag såg gubben rida fram den på parkering, precis utanför mitt boende. Jag hade fått en ögonbindel med tillhörande handbojor på mig. Insidan av droskan var alldeless kolsvart, eller var det bara en riktigt bra ögonbindeln kanske. Så här med facit i hand så skulle man kanske analyserat situationen en aning mer noggrant och valt att stannat hemma ändå, men det var alldeles för sent att vara efterklok så här fem timmar efter den våldsamma kidnappningen.

Men det fanns också ljuspunkter och positiviteter i min ack så besvärliga situation. Såret på armen efter misshandeln hade stelnat till och jag hade slutat blöda, och jag hade även börjat få tillbaka viss känsel i benen efter att gubben tidigare kört över mig med vagnen. Vem kunde ana att en så gammal skrällig gubbe med käpp skulle kunna överlumpa en så relativt ung, stark och obeservant man som mig (även om bedövningspilen och basebollträet hjälpte honom en hel del på väg).

Droskan stannade och dörren öppnades...

Fortsättning följer...

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm.


Kapitel 2

Jag öppnar dörren, där står en mystisk kuf med ett nästan överdrivet snyggt odlat bockskägg som måste ha tagit honom åratal att fullborda till dess nuvarande perfektionalitet. Ju mer jag tittar på det desto snyggare blir det, så pass att jag börjar fundera på hur man själv skulle se ut i ett. Mannen som verkar vara av äldre slag är uppklädd i någon form av smoking med blårandiga inslag, denna också av äldre modell, han har även en lustig hatt på sig, och i vänster hand håller han i en brun käpp krampaktigt.

Du har något som tillhör mig, säger gubben. Jag vill att du lyssnar på mig väldigt noga, fortsätter han. Om ungefär 2 minuter kommer det att ringa på din dörr. Då du öppnar dörren kommer där stå två personer som "påstår" sig tillhöra SÄPO, dom kommer att vilja beslagta din låda som du ropade in på auktion igår. Jag hinner inte förklara varför nu, men det är ytterst viktigt att du inte ger dem innehållet som finns i den lådan, vår framtid står på spel. Låt dom inte få tag i innehållet!

Den äldre mannen vänder sig om och försvinner snabbt förbi hörnet och uppför trappan i hyreshuset, under några få sekunder lämnar han en skugga på golvet som blir mindre och mindre och till slut försvinner helt i takt med att ljudet från trappstegen domnar bort. Jag hör hur dörren längst ner går upp, det är någon på väg in i huset! Jag stänger dörren snabbt och bestämmer mig för att gå på min intution och lita på den mystiska kuf som precis hade uppdagats framför mig. Det var något i hans väldigt spända och allvarliga blick som gjorde att jag trodde på honom. Jag tömmer lådan på innehållet illa kvickt, fyller den med annat skräp och slänger ner en gammal och sliten roman av Hemingway.

Jag hinner precis gömma de andra grejerna och boken i tvättmaskinen då det plötsligt ringer på dörren...

Fortsättning följer...

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm.


Kapitel 1

 

Jag har precis avslutat ett tredje telefonsamtal denna morgon, högst upp i bokhyllan ser jag den. Boken.

Jag köpte den billigt igår, det var på en auktion i gamla stan.

Det var ett konkursbo som man auktionerade ut, och det lustiga var att alla grejer hade tillhört Bosse, en gammal klasskompis till mig. Det hade inte gått så bra för Bosse, han hade spelat bort allt han ägde på hästar. Stackarn! Dessutom har alla hans polare börjat kalla honom för konkursbo.

 

Boken kostade mig 50 spänn, den låg i en så kallad ”hemlig” låda, som förutom boken innehöll diverse småkrafs. Boken är väldigt tjock, och den är sliten, man ser på den att den är väldigt gammal.

 

Alla som hade ringt denna morgon hade frågat mig om det låg en bok i lådan som jag ropade in. När den första snubben ringde, sa jag att jag inte hade öppnat lådan och samtidigt frågade jag honom varför han undrade det, och hur han hade fått tag på mitt telefonnummer, han mumlade något om Eniro och att han skulle återkomma, sedan la han på luren.

Dom två andra som ringde mig denna morgon ställde precis samma fråga, till dom sa jag bara att det inte låg någon bok i lådan.

 

Det måste vara något väldigt speciellt med boken när tre olika personer har letat reda på den som förmodligen, men inte säkert har boken i sin ägo, tagit reda på

telefonnumret, ringt upp tidigt på morgonen och frågat om boken låg i den låda som dom tydligen visste att man hade ropat in.

 

Det är många tankar som far genom mitt huvud när jag står och stirrar på boken, det jag kommer fram till är att den måste vara väldigt värdefull, åtminstone för dom tre personer som hade ringt till mig denna morgon. Det kan också vara så att boken i sig är värdefull, att man kan få mycket pengar för den vid en försäljning, men hade det varit på det viset så förstår jag inte varför ingen av dom tre som ringde sa att dom var intresserade av att köpa boken.

 

Jag ska precis lyfta ned boken från hyllan då det ringer på dörren...

 

Fortsättning följer...