Tomtetrigger

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm.

Kapitel 10

Som tur är kommer jag på mig själv i sista sekund när jag skriver ner Villa Villekullan på datorn, och hinner därför ändra mig. Det skulle ju nämligen inte verka troligt med Villa Villekullan, eftersom Pippi skrevs på mitten av 40-talet. Så jag ändrar så klart till något mer trovärt, nämligen Blåkulla.

Det ringer på dörren!

Jag går ut till hallen och kikar ut genom dörrens titthål. Det är "Karlsson och Blom". Jag blir ju tvingad att möta dom någon gång så det är lika bra att få det överstökat. Jag öppnar. Kakburken alltså, här ta en pepparkaka till sa jag till gubben som stod och tryckte precis bakom mig. Göm dig i vardagsrummet, så lurar jag iväg dom. Gubben gör som han blir tillsagd att göra. Jag öppnar. Dörren alltså. Vad annars.

Jag tvingade herrarna att göra "Säpo-hälsningen" igen, mest bara för att jävlas, det såg så kul ut när dom lyfte och sedan sänkte armarna samtidigt, SÄPO! Förlåt sa jag. Jag måste ha tittat åt ett annat håll, kan ni ta det igen är ni snälla? Åååååååååh SÄPO!

Jag ger dom lappen som jag precis hade hunnit skriva ut från datorn. K och B läser från lappen högt: "Pengarna från försäljningen av familjen Girigs erövringar finnes i Blåkulla". Bra sa Blom, det här ser ut att stämma, då drar vi! Gör så sa jag, blåkulla ligger bara ett stenkvast...eller ett stenkast menar jag här i från, och jag är ändå rik som ett troll så jag behöver inga pengar. Dessutom så har jag lärt mig min häxa, förlåt läxa menar jag, nämligen att inte bråka med SÄPO. Bra det, sa radarparet och begav sig. Som tur var, så gick inte "hissen hela vägen upp" hos K & B så dom anade inget ont och jag klarade mig undan mina arma felsägningar, och detta var också det sista jag såg ut av dom.

...och för dom nyfikna som undrar, så skriver jag just nu kapitel 10 från en solstol på Mallorca med en pin colada i handen, och vem är det som ligger i stolen bredvid och äter pepparkakor...?

Just det...




The end...

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm.

Kapitel 9

Nu till det riktigt intressanta med boken, tyckte jag mig höra från gubbens mun som var full av en geggig blandning av kaffe och pepparkakor. Stjälp mig upp! Han måste mena hjälp mig upp. Jag gick och hämtade pepparkaksburken, och använde den som lockbete för att få upp gubben från sackosäcken, det funkade inte alls, utan jag fick dra upp gubben.

 

Det lyste om gubben när han öppnade det lönnfack som var placerat längst bak i boken. Titta här! Sa han exalterat, utan några konditorivaror i munnen.I lönnfacket låg en lapp med texten (Pengarna från försäljning av familjen Girigs erövringar finnes under Högalidskyrkans trappa.)

 

Gubben berättade att när han läste boken första gången, så hittade han en lapp där det stod något i stil med, att om du läste hela boken så kom du närmare ledtråden som skulle leda dig till en gömd skatt, vilket var lappen i lönnfacket med beskrivningen var pengarna låg.

 

Den förstnämnda lappen hade gubben tappat och den är fortfarande på villovägar, och det är väl förklaringen till att det är flera personer "Karlsson och Blom" som har fått vittring på pengar, och att dom har listat ut att dom behöver boken som ledsagar dom till rikedom.

 

Gubben hade varit till Högalidskyrkans trappa och grävt och letat, men hade varit tvungen att ge upp. Gubben börjar bli gammal, sa han och tryckte in ett gäng pepparkakor i munnen. Han föreslog att vi skulle dela på pengarna om jag var behjälplig med grävandet. Så fick det bli.

 

Precis när vi är på väg ut genom ytterdörren, så ringer telefonen, det är Karlsson som säger att dom vet att jag har lappen med beskrivningen, och att dom strax kommer upp och hämtar den. Jag lägger på luren, slår på datorn, skriver ned texten som stod på lappen, fast med den skillnaden att jag ersätter Högalidskyrkan med Villa Villekulla.

 

Fortsättning följer...

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm.

Kapitel 8

 

Jag gick tillbaka till köksbordet, men gubben var borta. Vilken stil, bara dra så där utan att säga något. Vilken jubelidiot, pajas, miffo, fula, alldeles bortskämda och otacksamma gubbjaev... Det spolas från toaletten i badrummet. Gubben kommer ut. Ops, fel av mig, han var visst kvar. Tur att man inte gör några allt gör snabba slutsatser. Allt kaffe måste ha fått honom att vilja lätta på trycket lite. Hans blick då han kommer ur badrummet är lite stel. Snygg badrumsspegel, sa han. Tack, sa jag. En pepparkaka till?

 

Vi begav oss till vardagsrummet istället för att fortsätta prata. Jag tog snabbt plats i min favorit fotölj, men det var mer intressant att se gubbens val av sittplats. Jag vet inte vad han tänkte på när han slängde sig ner i sackosäcken, och skulle han ta sig upp själv sen? Men då han väl hade sjunkit ner i säcken så fortsatte han historien.

 

I historien var nu Otto Girig inne på en enorm stöldvåg genom Europa. Han hade vid detta läge passerat Paris, där han fått med sig en hel del målningar och skulpturer som han sedan sålde på svarta marknaden i Italien. Sedan ska han ha seglat över till Cicilien och bosatt sig där under ett mångtal år, fött upp en familj som började gå i samma fotspår som sin far. Det ryktas än idag att Ottos bravader skall ha varit inspiration och grunden för den senare maffian som bildades på cicilien under mitten av 1800-talet, där just förbrytarorganisationen Cosa Nostra tagit sitt namn "vår sak". Men det det låter vi ligga orört och under kategorin vem vet. Vad vi dock vet var att familjen splittrades och fortsatte sin stöldvåg i Europa och började dra sig mot dom norra delarna, fram för allt Tyskland och Holland.

 

Gubben började se trött ut, men jag förstod att han inte skulle ge sig föränn han hade fått boken i sin hand. Men det kändes dock som att han var på väg mot ett slut i historien.

 

Fortsättning följer...

 

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm.

Kapitel 7

 

Boken handlar om en resa runt jorden, men även en resa över tid. Jag fastnade för boken direkt, den är intressant, spännande och lärorik från första till sista sidan.

Medans gubben satt och berättade om boken, sprang jag fram och tillbaka och servade gubben med kaffe och kakor. Han forsätter med sin berättelse.

 

Boken började skrivas år 1661 av en svensk med tyska fötter, förlåt rötter ska det va, han hette Otto Girig, och boken var färdigskriven år 1919. Det Otto Girig startade och skrev om, det var familjen Girigs färd mot att bli rikast och samtidigt mäktigast i världen, det var i alla fall hans tanke. Så Otto reste runt i världen och stal och lurade folk på sånt som var av värde, så att familjen Girig skulle bli rikast i världen.

 

Efter Ottos död tog hans son över och sen har det forsatt likadant generation efter generation. Den sista i familjen Girig som skrev i boken var Anna Girig, eftersom Anna inte hade några barn, så fanns det ingen ny generation Girig som kunde forsätta att bygga på familjen Girigs förmögenhet. Så Anna bestämde sig för att ge ut boken, vilket hon gjorde, och det var på våren 1919.

 

Mitt i gubbens intressanta historia så ringer telefonen.

 

• Hej, jag ringer från tele4 utan hyra och undrar om du har tid en stund?

• Jag är lite upptagen, och jag är inte intresserad av att köpa något.

• Vad bra. Det är så att vi har ett abonnemang som jag tror skulle passa dig perfekt.

• Fast jag vill inte köpa något sa jag precis.

• Fast det här behöver du inte betala något för, du ringer gratis till alla dina vänner och bekanta, ingen minutkostnad, och ingen uppkopplingsavgift, du betalar alltså 0:-
  - Bra, då tar jag 1000 stycken.
  - Nja, det tillkommer ju andra avgifter.
  - Men du sa ju att det kostade 0 kronor!?
  - Ja, men...
  - Du ljög alltså?
  - Nää, men...
  Jag fick en lustig Déjá vy känsla av att jag haft detta samtal tidigare...så jag slängde på luren.

   

  Jag går ut till gubben igen och ber honom att forsätta historien...

   

  Fortsättning följer...

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm.


Kapitel 6

Precis när jag ska fråga gubben om innehållet i boken, så ringer telefonen...

Jag avbryter vårt intressanta och mycket givande samtal med gubben, och svarar i telefonen. Det är en ung mans röst jag hör i telefonen.


- Hej, jag ringer från telecom.com och undrar om du har tid en stund?

- Jag är lite upptagen, och jag är inte intresserad av att köpa något.

- Vad bra. Det är så att vi har ett abonnemang som jag tror skulle passa dig perfekt.

- Fast jag vill inte köpa något sa jag precis.

- Fast det här behöver du inte betala något för, du ringer gratis till alla dina vänner och bekanta, ingen minutkostnad, och ingen uppkopplingsavgift, du betalar alltså 0:-.

- Bra, då tar jag 1000 stycken.

- Nja, det tillkommer ju andra avgifter.

- Men du sa ju att det kostade 0 kronor!?

- Ja, men...

- Du ljög alltså?

- Nää, men...

Jag fick en lustig Déjá vy känsla av att jag haft detta samtal tidigare...så jag slängde på luren.

Gubben satt tålmodigt kvar vid köksbordet. Han hade en bit smält pepparkaka från kaffet som hade fastnat i pipskägget. Jag påpekade detta till honom och gav honom en servett att torka sig med. Han tog emot den och försökte torka bort det, men smetade snarare ut det hela och efter en stund hade han pepparkaka i hela skägget. Är det borta nu, frågar han. Ja det är det, sa jag otåligt. Jag vet inte varför jag sa så, det var ju mycket värre nu än innan, han var ju alldeles brun i ansiktet. Vad ska han tro då han kommer hem och ser sig själv i spegeln och inser att han ser ut som ett litet nerkletat barn i ansiktet. Han skulle ju bara tänka, varför sa han inget för!? Det skulle ju kännas väldigt konstigt om vi skulle träffas igen någon gång och han skulle veta att jag lurat ut honom bland folk då han såg ut som han gjorde. Men frågan är, skulle jag våga säga något? Äh va fan tänkte jag, jag kör. Så jag sträckte till honom kakburken. Här, ta en pepparkaka till!

Gubben tog emot pepparkakan och fortsatte sin lilla historia, och det var då som han osökt kom in på innehållet i själva boken...

Fortsättning följer...

Tomten och jag satt på parkbänken i Högalidsparken och väntade på Z. Anledningen till att Z var sen, var enligt honom själv, när vi pratades vid i telefon, att han satt hemma vid datorn och glömde då bort tiden. Det är lite typiskt Z att inte kunna passa tiden, så var det redan när vi gick i skolan, Z kom ofta försent till lektionerna och fick kvarsittning som straff. Så man skulle kunna säga att Z gick längre i skolan än oss andra, fast jag vet inte om han har lärt sig mer för det, men det kan ju bero på att han sov en hel del på lektionerna.

 

Man kan också säga att det var Z som fick mig och Tomten att börja prata om tiden för att just fördriva den samma. Tomten hade många funderingar om ämnet, det hade han haft redan som liten och det hade blivit fler med tiden, hans funderingar om tiden var ungefär så här.

 

Förr i tiden hade man tid för annat, annat är det nu för tiden, nu för tiden har man inte tid, för man har annat att göra, göra annat har man inte tid för, i alla fall inte nu för tiden. När tiden står stilla har vi tråkigt, om vi har tråkigt så får vi mer tid, tid är pengar, ju tråkigare vi har desto mer pengar får vi.

 

Så man skulle kunna anta om Z bara hade suttit hemma och haft det tråkigt istället för att slå på datorn, och slösat bort dyrbar tid framför skärmen, så hade han förmodligen kommit i tid och samtidigt sparat pengar, inte bara åt sig själv, utan även åt Tomten och mig. Eller!?

 

Det är först nu som jag börjar inse att personer som är arbetskygga eller fritidsfixerade är mobila vinstdrivande företag som är extremt sparsamma.
När jag tiitar upp mot Högalidskyrkans stora klocka, så visar den att tiden har runnit iväg ganska fort och att Z borde ha varit här för längesen, och att det var väldigt länge sedan tuppen som satt högst upp i kyrktornet hade gjort något väsen av sig, han har kanske inte haft tid.

 

Tomten hade ärenden som han var tvungen att uträtta så han hade inte tid att vänta på Z längre, så nu var det jag och inte Z som satt på kvarsittarnas bänk.

Hur fan gick det till?

 

/Svenne

Tre visa män på vandring genom Högalidsparken en torsdagskväll i september.

Tomten, Z och jag andas in den luft som för oss är minnenas luft.

Vi går på välkänd mark och minner oss tillbaka till en tid som var bekymmersfri, rolig och spännande. Vi stannar till vid statyn "Flickan med hopprep" som ligger nedanför kyrkan.

 

När vi nu stod framför statyn, så fick den oss alla tre att minnas en speciell händelse som utspelades under våran skoltid. Sommarlovet var slut och första året på högstadiet hade börjat. Vi hade alla tre sett henne vid ett flertal tillfällen på skolgården, det hon hade gemensamt med den staty som vi nu många år senare stod och tittade på, var ett hopprep.

 

Hon var några år äldre än oss, det tillsammans med att vi tyckte att hon var otroligt vacker och samtidigt lite mystisk och annorlunda, gjorde att hon blev väldigt spännande för tre stycken sjundeklassare.

 

Det var frukostrast, Tomten, Z och Jag står och snackar, samtitidigt som vi tittar på flickan med hopprepet, plötsligt kommer hon fram till oss och frågar om vi vill hänga med på ett äventyr, vilket vi mumlade fram ett tydligt ja i kör till.

 

Hon tar spets ner i tunnellbanan, med tre drömmare i bakhasorna, vi åker till Mariatorget, sedan går hon in på Tempo på Hornsgatan och vi följer efter.

Under hela färden har hon lekt med sitt hopprep, eller man skulle kunna säga har gjort konster, ungefär som en jonglör, fast med hopprep. Vi tittar på henne, vi tittar på hopprepet, sen tittar vi på henne igen. Vi är helt förblindade.

 

Hon tar ned rycksäcken som hon har med sig, samtidigt som hon går genom varuhuset och gör konster med hopprepet fyller hon ryggsäcken med kläder, när hon är på väg ut ur varuhuset utan att betala, ropar en vakt efter henne, hon börjar springa med vakten efter sig, vi följer efter ut på gatan, precis när vi kommer ut på gatan kommer ryggsäcken flygandes i luften och hamnar framför våra fötter.

 

Vi ser flickan springande göra konster med sitt hopprep, med vakten jagandes bakom.

Det var sista gången vi såg henne. Vi står kvar utanför varuhuset med ryggsäcken framför oss, efter ett tag kommer vakten flåsande tillbaka. Han tar ryggsäcken, och vi får snällt följa med in på kontoret på förhör, eftersom vi tydligen var medbrottslingar.

Väl inne på kontoret genomsökte vakten ryggsäcken, och det enda han hittade i ryggsäcken var ett hopprep.

/Svenne

Kapitel 5

 

Jag vaknade till av att det blev ljust och att det inte längre var tyst. Det var strömmen som hade kommit tillbaka, när strömmen gick och det blev kolsvart passade jag på att ta en liten tupplur. Jag tittade på klockan på mobilen, jag hade sovit i över två timmar.

Jag satte mig upp i sängen och funderade på allt som hade hänt det sista dygnet, efter ett tag så slår det mig att det var en dröm, eller ?

 

Att gubben med käpp kidnappade mig var absolut en dröm, jag går fram till ytterdörren och kikar ut i titthålet, längst bort i ena hörnan står gubben kvar.

Jag går in i badrummet och öppnar tvättmaskinen, och där ligger boken och resten av lådans innehåll. Jag ställer in tvättmaskinen på 60grader och plockar ur grejerna.

 

Jag öppnar ytterdörren och ropar på gubben. Inte pippis häst, utan den gamle mannen med käppen som stod och tryckte längst bort i ena hörnan. Han kommer fram till mig och säger ännu en gång, du har något som tillhör mig.Jag bjuder in honom på kaffe, vilket han accepterade direkt. När vi nu sitter vid köksbordet med en varsin kaffekopp framför oss kanske man kan få en förklaring av gubben.

 

Du sa att jag hade något som var ditt, gubben vrider lite på sig innan han svarar.

 

-Ja, boken du ropade in, den är min.

-Det kan den väl inte vara, jag ropade in den för 50spänn.

-Jo, men den var min innan den försvann.

-Vadå försvann?

-Den försvann från biblioteket.

-Biblioteket? Man har väl inte sådana här gamla böcker på biblioteket.

 

Gubben berättade att han hade jobbat på ett litet bibliotek i gamla stan i hela sitt liv och att det var där han såg boken för första gången, han började jobba där när han var 15år, året var 1940. Boken var inte till utlåning, han hade av en slump hittat boken i källaren till biblioteket, där dom hade ett litet lager.

 

Han berättade också att han blev fascinerad av innehållet och att han på varje rast han hade, gick ned i källaren och läste i boken. Men när andra världskriget tog slut, så hade biblioteket stängt en vecka, och när han återkom till källaren efter den veckan var boken borta, och han har letat efter boken sen dess, 65år av sökande har tagit slut.

 

Det var av en ren tillfällighet han råkade se boken, när den slängdes i den så kallade hemliga lådan på auktionen, han hade gått fram och gjort en liten märkning på lådan för att han skulle veta att det var den han skulle ropa in lite senare.

Lådan med boken i skulle auktioneras ut bland dom sista grejerna, så gubben hade gått ut på en promenad för att fördriva tiden fram till dess. När han kommer tillbaka så har lådan redan sålts.

 

Han kände igen lådan på märkningen han hade gjort, när jag passerade honom, så förföljde han mig, samtidigt så såg han att han inte var ensam om att göra detta.

Resten är historia. Precis när jag ska fråga gubben om innehållet i boken, så ringer telefonen...

 

Fortsättning följer...

Fler sådanna formtoppar tack. Svårt att se att det helt plötsligt ska börja gå åt motsatt håll...

/Neo

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm.


Kapitel 4

Det vart mörkt som i graven, men allt visade sig ha sin förklaring. Gubben hade stoppat käppen för titthålet och lekte just nu tittut leken med mig. Nu ser du mig, nu ser du mig inte, nu ser du mig, nu ser du mig inte, och så höll han på som ett litet barn. Med tanke på hans beteende så tog det en stund innan jag bestämde mig för att faktiskt öppna dörren istället för att ringa psykvården.

Kom nu, vi måste dunsta innan dom kommer tillbaka, ta med boken så ska jag visa dig en sak, sa gubben. Även om mitt liv just vid denna tidpunkt var tämligen ointressant och händelselöst så funderade jag på om det verkligen skulle vara så smart att haka på en okänd mystisk gubbe som jag bara känt i en minut till okänd mark, och bara så där utan att veta vad som skulle kunna hända. Han skulle kunna vara vad som helst, psykopat, mördare, maffiamedlem, och jag skulle ju kunna åka dit på i princip vilka dårskap som helst. Vad skulle vara det rätta att göra?


Det visade sig att droskan som jag nu satt i var exakt lika skakig som jag först trodde då jag såg gubben rida fram den på parkering, precis utanför mitt boende. Jag hade fått en ögonbindel med tillhörande handbojor på mig. Insidan av droskan var alldeless kolsvart, eller var det bara en riktigt bra ögonbindeln kanske. Så här med facit i hand så skulle man kanske analyserat situationen en aning mer noggrant och valt att stannat hemma ändå, men det var alldeles för sent att vara efterklok så här fem timmar efter den våldsamma kidnappningen.

Men det fanns också ljuspunkter och positiviteter i min ack så besvärliga situation. Såret på armen efter misshandeln hade stelnat till och jag hade slutat blöda, och jag hade även börjat få tillbaka viss känsel i benen efter att gubben tidigare kört över mig med vagnen. Vem kunde ana att en så gammal skrällig gubbe med käpp skulle kunna överlumpa en så relativt ung, stark och obeservant man som mig (även om bedövningspilen och basebollträet hjälpte honom en hel del på väg).

Droskan stannade och dörren öppnades...

Fortsättning följer...

Efter en lång helg i Sundsvall kommer man hem och samtliga cyklar stod upp och ned, på sadeln och styret.

Varför?

Jag jobbar just nu efter 5 teorier.

1. Det har gjorts någon form av höstjobb längs efter den vägg som cykelstället står vid, och man var tvungen att flytta alla cyklar för att komma åt bakom cykelstället. Denna teori fallerar dock då även cyklar med inbyggt cykelställ var upp och nedvända.

2. Någon snäll själ har vänt på cyklarna eftersom kall luft gör att cykelstället kontraherar och trycker fast hjulet och skulle kunna göra det skevt under lång och stillastående förvaring. Detta verkar dock helt sjukt då även fälgen borde kontrahera, plus att en eventuell effekt skulle vara så liten att den skulle vara obetydlig.

3. En stöldliga är på genomgående och märker upp cyklarna dom ska lasta med sig senare under kvällen, genom att vända dom upp och ned. Detta verkar också märkligt då ett par av cyklarna var tämligen gamla och förmodligen inte värda speciellt mycket pengar.

4. En full person ville vända på lite cyklar. Fulla människor gör märkliga saker.

5. Med halloweenhelgen snart avklarad kan det vara så enkelt att vi kan ha fått oväntat besök av pyttesmå utklädda barn som knackat dörr för att få godis, och med ett snålkvarter som mitt så tror jag faktiskt att frasen bus eller godis kan ha fått en ganska så väntad bus effekt.


Slutsats: Vi letar efter en alkoliserad förbrytare med ett stort sockerberoende, troligen med kriminell bakgrund och ofullständig gymnasieutbildning och även med en förkärlek till fysisk teori. Typisk, det kan ju vara vem som helst i Ånge...

/Neo

Z var trött och allmänt irriterad trots det fina vädret denna sensommarkväll. Högalidsparken visade sig från sin vackra sida, och det var givetvis torsdag. Det som gjorde Z så irriterad förutom att han var trött, var alla som inte kan ta ett nej, utan fortsätter att tjata om det som dom vill få någon annan att tycka eller köpa.

 

Z hade fått besök av Jehovas vittne, och det hade inte varit det lättaste att bli av med dom. Man kan ju i och för sig bara slänga igen dörren framför näsan på dom, men sån är inte Z, han är ju en snäll mäniska. Till slut när han hade tröttnat, frågade han Jehovas-snubbarna om dom firade jul, vilket han visste att dom inte gjorde, och då tror ni inte på tomten heller? Det kom givetvis ett samklangigt nej från JV-klanen. Då får det vara, Tomten är min polare skrek Z och slog igen dörren.

 

Det som fick bägaren att rinna över och fick den timida Z att bli heligt förbannad var att strax efter det att Jehovasmaffian hade gått så ringer det en säljare på dörren. Han ville sälja en säkerhetskedja med brytskydd för ytterdörren. Z sa att han inte var intresserad, men säljaren stod på sig och sa att den kostar "bara" 500 spänn och att han dessutom monterade den direkt utan kostnad.

 

Svaret från Z var fortfarande NEJ, vilket är ett ord som säljare inte har lärt sig eller förstår, till slut säger Z att han inte har några pengar och om säljaren ville kränga någon kedja så fick han väl återkomma. Svaret han fick var att det är bara idag jag kör på den här sidan stan. So what! Jula säljer dom för 99 spänn.

 

Tomten berättade att han för något år sedan var inne på att sälja julgranar, vilket skulle passa honom förträffligt med tanke på namn och utseende. Man kan ju bara tänka sig hur scenariot skulle kunna bli om Tomten skulle vara lika påstridig som dom andra säljarna.

 

Tomten står och säljer julgranar när ett Jehovas vittne kommer gående. Ska du köpa en julgran? Nej, jag firar inte Jul! Såklart du ska ha en julgran, den kostar bara 500 spänn. Nej tack! Tomten börjar jaga Jehovas, bara 500 spänn! Jehovas börjar springa för att undkomma Tomten, men Tomten ger inte upp, bara 500 spänn!

 

Jehovas springer in i trappuppgången där han bor, när han vänder sig om så ser han inte Tomten längre, han rusar in i hissen, trycker på knappen, när hissen stannar rusar han in i sin lägenhet och låser dörren. En halvtimme senare ringer det på dörren, Jehovas öppnar, det är inte jul men det är Tomten som är på besök. Bara 500 spänn!
I det läget hade nog Jehovas önskat att han hade köpt en säkerhetskedja.

Det är fortfarande vackert i Högalidsparken när vi fyller på våra kaffekoppar.

/Svenne

Sista dagen i månaden och jag ska avverka mitt i princip enda 8 timmars pass på hela månaden, då jag normal sett bara jobbar 80% och således bara 6h pass. Jag ska jobba från klockan 10.15 - 19.00, och ser inte vad som ska kunna gå fel med det.

Jag tycker dagen flyter på fint, kunderna är nöja och belåtna, och då klockan slår 14.35 får jag ett meddelande från min arbetsledare. Jag ska tydligen hjälpa till med ett specialuppdrag... Då jag normalt sett jobbar med att ta emot kunder via telefon med en dator framför mig, så skulle detta visa sig vara i ITRL - miljö (inthereallife...), så att säga.

Kortfattat så skulle tåg 84 från Stockholm stoppa i Ånge för att ersätta med buss upp mot Östersund, för att sedan vända i Ånge, byta namn till 85, och ta folk som kom från Östersund med buss tillbaka mot Stockholm.

Enkelt va?

Passande nog jobbar man ju i Ånge, och klockan 17.20 så skulle man logga ut och bege sig mot tillhörande arbetsledare för utgång alá mission rescue kundvård, och Ånge central station.

Utan större analys av situationen så vart klockan 17.20 ganska snabbt, och eftersom man inte är dummare än en hink med sand så preparerade man sig med mobiltelefon och kollegieblock i bakfickan ifall man skulle behöva en Plan B.

Jag liftade upp till stationen med en kollega till mig, och väl på stationen så var alla SJ:are samlade bara efter 5 minuter. Situationen var solklar. Det var tjo och tjim, och service mind som gällde. Vi skulle slussa resenärer mellan tåg - buss, buss - tåg, och vi hade godis, dricka, festis mm i mängder som skulle göra de flesta sockersjuka skolfjortis sjuka av avund. Upplägget såg ut att slå de flesta guiness rekord med råge.

Då rullade tåget in, från Stockholm.

Vi började genast att frakta folk och tillhörande bagage från tåget till bussarna som precis anlänt. Precis mot övergången till perongen kom naturligtvis ett Veoliatåg och dvärgarna (bommarna) började bete sig som dom brukar göra göra då det kommer tåg (dom fälls ner). Med ett 100-tal resenärer på perongen, och ett 20-tal resenärer mitt på rälsen så ser jag i ögonvitan hur giljotin-bommen fälls ner. Jag hinner inte se det riktiga allvaret i situationen och hinner knappt ropa åt gubben som står rakt under bommen, "akta dig", mannen sneglar upp och bommen snuddar mannens huvud. Vilken tur att han han var uppmärksam nog att flyta huvet en aning. Jag vågar knappt reflektera i hur det gått om han fått bommen rakt i huvudet. Denna gång snuddar den bara honom. Med en stor väska och kylbag i famnen kikar jag på honom från 3 meters avstånd, "gick det bra", han nickar bara, helvete vilken tur. Fan vad svettigt.

Vi fortsätter mot bussarna och lastar in allt bagage ombord. Nästan alla får plats direkt, och bussarna avgår tämligen snabbt från Ånge. Men det är dock några som inte får plats. Chefen på plats beställer en sista buss, och de resenärer som inte får plats tar vi in på knutis (centralpuben, samma byggnad) där de får fika och förtäring på vår bekostnad, i väntan på den sista bussen.

Jag får i uppdrag att forsla in resenärerna i vänthallen, puben, och efter lite bevär får jag restaurangpersonalen att låsa upp grinden mellan vänthall och kafé. 

Jag stöter på en äldre dam mot utgången till fiket, som frågar när deras buss skall komma. Jag svarar att den kommer inom 15 minuter. SÅ LÄNGE!? Svarade hon. Eehhh, jaa, 10-15 minuter sa jag. Men hoppa in i fiket om du vill så länge så får du lite fika i magen, vi bjuder.

Jag hann knappt ut från kafét så möts jag av nästa kvinna, denne reser med Comviq - kontant kort, vilket inte  funkar så bra här i urskogarna tydligen. Jag lånar ut min mobiltelefon i hopp om att det inte blir några dyra och spontana utlandssamtal taxerade på mitt privatkonto. Vederbörande skall tydligen hoppa av efter vägen och är i behov av upphämtning, vilket ordnar sig till slut.

Jag går mot utgången. Automatdörrarna öppnar sig och jag ser mina kolleger vid perrongen. Jag stannar dock direkt då jag hör en unge skrika innefrån. Det visar sig vara en mamma och en 3-4 åring som befinner sig på handicap - toaletten. Ungen gråter och mamman är förtvivlad. Lyset på toaletten är sönder och mamman försöker hålla upp dörren samtidigt som hon tvättar ungen i handfatet. Jag går tillbaka in igen, och håller upp toalettdörren som tendenerar att gå igen av sig själv, så att lite ljus kommer in. Vad har hänt, kan jag hjälpa till? Nej, han har fått en liten spindel på handen och han inbildar sig att han har blivit biten, men han klarar sig, svarar kvinnan som håller i barnet. Jag har ingen aning i vilken grad de var besläktade med varandra då grabben var ljusblond och kvinnan var brunhårig. Jag knallar dock in på kafeét och frågar efter ett plåster och kocken ordnar detta åt mig direkt. Jag lunkar tillbaka ut i hallen och hukar mig ned på knä framför grabben som precis kommit ut från toaletten men fortfarande grinar illa. Här har du grabben, sa jag. Han vänder sig om och tittar på mig, ett magiskt plåster säger jag. Han tittar på mig, slutar grina och jag sätter på honom plåstret på fingret som han pekar på. Han är glad igen, och mamman? tackar så mycket. Hans ögon från sorgsen till glad på en sekund är fan priceless alltså!

Sen kommer bussarna från Östersund in och resenärerna skall slussas ombord på tåget. Vi kör 2 arbetare/personalare per buss, vi får allt bagage av bussarna väldigt snabbt, och alla resenärer verkar både glada, nöjda och belåtna. Vi har de vackraste damerna på hela SJ som möter upp resenärerna vid spåret och bjuder alla på godis till de att dom skall borda tåget. Allt flyter på fint och den sista bussen har också anlänt, så alla kommer därifrån.

Innan tåget avgår tillbaka mot Stockholm, går vi igenom tågets alla vagnar för att se att alla har det bra. Jag kliver ombord en vagn längre bak och hamnar hos ett ishockeygäng, ett gäng grabbar på 11-15 bast som gillar att skryta och prata bland annat om hockey. Det visar visar sig också även att dom i alla fall enligt dom själva var världsmästare i både fotboll, bandy, innebandy och så klart också även hockey som vi redan var inne på. Vilket järngäng alltså. Hade inte kollegan kommit från andra hållet och dragit med mig hade jag blivit kvar på tåget ner mot Stockholm, allt för att käfta emot deras teorier :).

Väl av tåget vinkar vi av alla och ser tåget rulla söderut.

Vilken fantastiskt dag då man tänker efter. Att man slutade på det här jobbet för några år sedan kan jag som en dag som sådan inte förstå, sicken tur att man är tilbaka igen.

Fantastiskt jobb av alla SJ kollegor och ledning, hatten av säger jag bara.

/Neo