Tomtetrigger

Jag är sen denna torsdag. När jag kommer fram till Högalidsparken sitter Tomten och Z där och väntar. Det var kanske lite dumt av mig att ta bilen istället för att åka kommunalt, med tanke på det risiga vädret som gjorde att det stundtals blev köbildningar på vägen med anledning av den dåliga sikten.

Väl framme blir det mackor och rykande varm oboy, och en del klagande på vädret från min sida. Z avbryter mig precis när jag hade laddat med mer klagomål på vädergudarna. Det här är väl ett ganska okey väder om man har lite oboy att värma sig med, Z fortsätter att snacka på, ni vet väl att jag jobbade som busschaffis under en period.

Om jag inte minns fel, så vid det här tillfället som jag tänkte berätta om så skulle jag köra en sträcka som jag bara hade kört någon gång tidigare. Det var dimma den dagen, och säger jag dimma så menar jag verkligen dimma, med lite tur så kanske det var 5 meters sikt.

Hur som helst, jag kör ut på motorvägen, ur bussens högtalare ljuder Love is blind med Scorpions, vilket råkade vara mycket passande vid detta tillfälle (var det inte Stevie Wonder som gjorde den?)Jag satt och körde på helspänn och fick anstränga mig till max för att inte missa motorvägsavfarten i dimman som tätnade på allt mer. Lyckligtvis hittade jag rätt avfart och och trots dimman var jag framme i tid till avgång.

När resenärerna hade stigit på, kör jag igenom ett villaområde och upp på motorvägen igen. Det blev svårare och svårare att se vart vägen gick och att se några hållplatser var nästan omöjligt. Det jag visste var att den sista hållplatsen ligger i en ficka på motorvägen. Jag tyckte mig se hållplatsfickan som är min slutdestination, jag svänger av åt höger mot hållplatsfickan och inser i samma sekund mitt misstag.

Det var en motorvägspåfart! Vad gör jag nu? Backar med en 18 meter lång dragspelsbuss på motorvägen i denna dimma eller fortsätter framåt och ser vart jag hamnar. Det fick bli det senare alternativet med den påföljd att jag nu var helt vilse.

Helt plötsligt står det en hel andfamilj mitt i körbanan och blockerar min väg, och dom visar inga tecken på att dom vill flytta på sig. Jag hade hört att änder kan vara riktigt ilskna när dom har ungar med sig, men jag måste vidare, så jag lägger i bromsen, kliver ur bussen och försöker schasa iväg änderna, vilket så här i efterhand kanske inte var det allra bästa beslutet.

Änderna anfaller skoningslöst och jag får rädda mig in i bussen. Det var bara att vänta tills det att änderna behagade att flytta på sig,vilket dom gjorde senare av egen vilja. Inte min! Färden kunde fortsätta! Efter ett tag så kom vi fram till en tågstation, där alla ville kliva av, vilket dom gjorde. Och jag irrade runt i någon timma till innan jag hittade "hem" till garaget.

Väl framme i garaget möts jag av garagechefen som är fly förbannad för att jag inte slutförde min rutt och lämnade av passagerarna på rätt ställe. Han stod och predikade för mig med hög röst, som kändes som en evighet och jag ville bara höra ett ord från hans gapiga mun, och det ordet stavas A M E N.

/Svenne