Tomtetrigger

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm, vilket utsökt leder oss till titeln av hela berättelsen; Ångest.

Kapitel 3

Jag landar med båda fötterna på tågperongen, med tågdörren som går igen precis bakom mig, slurp sa det bara. Jag pustade ut och kunde bara konstatera vilket enormt flyt jag precis måste haft som fick ut både axelväskan och cellon innan tåget rusade vidare. Men vad gör jag nu då, och vart är jag? Jag ser mig omkring, det står en skylt med stationsnamnet "Norrköping" på, så jag antar att jag är i Norrköping. Det skulle ju rent logiskt vara trovärdigt då det var det som ropades ut precis innan stoppet, plus att biljettexten också stämmer överens med skylten, men vem är jag att bedöma om något sådant skulle vara logiskt i ett sådant här läge? Ture Sventon? Skulle inte tro det.

Jag beger mig ner efter perrongen med ett kraftigt skrapljud bakom mig, och efter ungefär 150 meter möts jag av en man som stannar och påpekar att det kanske inte är så nyttigt för en 90 000:- cello att släpas längs efter den hårda betongen, utan att det kan vara fördelaktigt att lyfta den från marken för att på det sättet minska friktionen. Jag vet inte exakt vad det var, men det var något i hans påstående som kändes trovärdigt, så jag tog hans råd till godo och lyfte in skiten i stationsbyggnaden.

Väl inne i stationshuset satte jag mig ner på en bänk och slet fram axelväskan som jag hade med mig, jag måste börja fundera ut vem jag är och vad jag har här att göra. I väskan hittar jag ett kollegieblock med texten "extremt viktigt" skrivet på framsidan med något som ser ut att kunna vara smällt blockchocklad från en 5-årings finger. Det ligger också en Armanikostym snyggt ihopvikt i väskan, och ju mer jag hittar i väskan desto mer inser jag hur tur jag hade som verkligen hann få med mig alla grejer från tåget i tid.

Pling!

Det är något som vibrerar i bakfickan på mina shorts. Det är en mobiltelefon! Jag plockar upp den i handen, det måste vara min! Jag hade tydligen fått ett sms. Det löd som följer:

"Tusen tack för hjälpen, du är fan kung!".

Jag fattade ingenting, tack för vadå? Jag började leta bland gamla sms och hittade det sista utskickade, det hade gått iväg till "Berra" och där stod:

"Nu är cellon och väskan ombord på tåget, jag kliver av stationen före och lämnar kvar grejerna åt dig ombord så att du kan hämta dom i Linköping när tåget stannar där, jag lämnade en lapp åt dig vid bagagehyllan, lycka till nu ;)".

Oooh crap...

Fortsättning följer...