Tomtetrigger

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm, vilket utsökt leder oss till titeln av hela berättelsen; Ångest.

Kapitel 5

Det slår mig att jag måste kunna spela cello om så även bara lite, eftersom jag ändå verkar ha nära bekanta som håller på med det. Så någonstans i bakhuvudet borde det finnas lite dolda cellokunskaper. Jag får en plan.

Om jag bara kan dra en hyffsad klunga med folk mot scenen så borde jag kunna göra en enkel hacka, i alla fall tillräckligt för att kunna ta mig härifrån. Jag hoppar upp på scenen och redan innan jag gjort cellon i ordning så har det hunnit samlas en skara med människor nedanför scenen, plus att en väldigt stor del redan satt i parken innan jag kom. Jag sätter mig ner, gör mig i ordning bakom cellon, och plockar fram stråken. Den är extremt sneböjd av någon okänd anledning. Så fort jag tar stråken i handen så får jag en uppenbarelse, en nästan gudomlig känsla av att jag har använt denna stråk vid tidigare tillfälle, och det var då det slog mig, jag använde den ju bara för ett tag sedan då jag försökte bända upp toalettdörren på tågstationen.

Jag tar ett stort svep med stråken, "gneeeeeiik" låter det. Jag provar igen, fast med lite mer känsla denna gång, "gneeeeeieeeiieieieieieeieeieiiiiiieeeeeeeeeeeeeeeek". Va fan håller du på med? Var det någon som skrek. Jag spelar, sa jag. Lägg lite pengar i väskan, annars fortsätter jag spela! "Gneeeieeeiieiieieeiiiiiieeeeeeeeeeeek". Väskan fylldes fort, och inom loppet av bara 10 minuter hade jag dryga 400 spänn! Armani kostymen hade talat.

Det vart en snabb sorti då folket tenderade att visa en del aggression. Facklor tändes och kampsång ljöd ut. En kille försökte till och med trycka ner stråken i halsen på mig, hur kreativt var det då, den var ju böjd och allt. Jag kastar en blick bakåt samtidigt som jag lämnar platsen med raska steg, den stora bioduk belägen längst bak på scenen visar en väldigt hög kvalité på den fotbollsmatch som visas, även från detta avstånd...

Forstsättning följer...