Tomtetrigger

Det var kallt i högalidsparken denna torsdag och det såg man på Tomten och Z, som hade hela garderoben på sig. Tomten var förbannad, för att det var någon galen bilist som med hög hastighet hade kört ut framför honom så att dom nästan hade krockat.Bilisten kom naturligtvis från vänster och hade väjningsplikt, men hade givetvis noll koll.

Folk beter sig som IDIOTER skrek tomten så det hördes över hela högalidsparken.
Detta fick mig osökt att komma in på en historia som utspelades för drygt ett år sedan.

Jag satt hemma och funderade lite på hur folk beter sig vid pokerborden på nätet, och försökte jämföra det med hur folk beter sig i olika situationer i vardagen.

Vid pokerbordet så uppstår många situationer som gör att många blir upprörda, förbannade och ibland helt galna. Anledningen är förstås i första hand att man förlorar pengar, men framförallt är det sättet man förlorar dom på.

Vanligaste situationen när någon blir förbannad är när det förloras pengar mot någon som spelar väldigt dåligt, samtidigt som spelaren har en enorm tur, eftersom alla pokerspelare förhoppningsvis vet att man spelar med 52 kort, vilket gör att man med lite matematik i många situationer vet eller anar om man ska vinna eller inte, det finns ett antal faktorer till att tänka på, beteendemönster är ett av dessa.

 

När jag satt där och filosoferade fick jag en ide', den gick ut på att se om jag kunde få alla vid bordet som jag satt och spelade med, att bli så galna och förbannade att dom börjar spela som idioter. Planen var enkel, jag satsar betydligt mycket mer pengar än vad som är standard vid ett pokerbord och det gör jag precis hela tiden oavsett vilka kort jag får.

Inga problem, efter ett tag blev alla så förbannade på på mig att dom riskerade alla sina pengar i princip i varje hand som spelades, och det börjades skrivas saker i chatten som jag inte ens skulle viska till min guldfisk, om jag hade någon, alla vid bordet hade blivit galna helt enkelt, och agerade som idioter precis hela tiden.

Nu hade jag påverkat alla spelare vid bordet så att deras agerande inte gick via hjärnan längre, så jag lutade mig tillbaka och börja spela mitt normala spel igen, och tänkte lite för mig själv, man är hyfsad på att påverka folk, man kanske ska söka jobb på systemet.

Någon månad senare satt jag i bilen på väg hem efter ett norrlandsbesök, det var semestertider och söndag vilket betydde att många var på väg hem från semestern, vilket bidrog till att det blev långa köer även på den 90-väg som jag färdades på, det blev i princip stopp helt enkelt, och givetvis var det bara en fil i vardera riktning.

Det tog inte många minuter innan det kom en bil i hög hastighet och körde om hela kön i fel färdriktning, med risk för frontalkrock, vilket gjorde att andra bilar följde idiotens förfarande utan en tanke på vad följderna kunde bli.

När jag nu satt fast i kön och såg alla dessa idioter riskera liv, genom att dom trodde att det var följa John man höll på med där ute på vägen, slog det mig att jag hade datorn med mig, jag slog på datorn, nu ska det spelas poker, jag menar det är väl lika bra att passa på nu när idioterna är ute på vägarna.

/Svenne

 

Högalidsparkens tre torsdagsstammisar var på plats på bänken bland bladtappande träd. Tomten, Z och jag satt och diskuterade charterresor, vilken mångfald på resmål det har blivit jämfört med hur det var på 60 eller 70-talet, då utbudet var Mallorca, Kanarieöarna och några ställen till.

När Tomten sa, att numera finns det charterresor till länder och platser över hela globen, blev det av någon anledning en naturlig övergång för Z att börja snacka ryska hockeyspelare från 70-talet, Z började rabbla upp namn på ryska spelare från den tiden, och berättade hur duktiga och överlägsna sina motståndare dom var.


Tomten som inte är så intresserad av ishockey eller ryska spelare, försökte byta samtalsämnen, vilket han smidigt lyckades med genom att komma in på ryska posten.Tomten fortsätter, när vi nu snackar om resor, Ryssland och post så ska jag berätta en historia. Ni kommer väl ihåg Lennart ? Vi jobbade tillsammans i några år.Lennart jobbade 3 månader under somrarna och resten av året var han ute och reste.

Kommer ni ihåg när vi var på fest hemma hos Lennart, att han hade en karta som täckte en hel vägg i vardagsrummet. Med häftstift hade han markerat på kartan dom platser han hade varit på, sedan hade han markerat med häftstift i en annan färg dom platser han skulle resa till. Kartan var totalt täckt med färgglada häftstift.

Lennart berättade om en av dessa resor, som var till just Ryssland.Han var i Moskva, han hade köpt lite souvenirer och någon rysk kaviar, som han tänkte ge till sin bror i present, han hade lagt allt i ett paket, som nu var klart att skickas till Sverige. Det var bara frimärken som saknades plus det att han inte hittade någon Post eller liknande så att han kunde skicka iväg paketet.

När han gick och letade efter posten, så blev han hungrig och gick in på ett ställe för att äta. Där kom han i kontakt med en man som sa att han skulle hjälpa Lennart med hans paketproblem, samtidigt ville mannen ha hjälp av Lennart med att förflytta tre tunga lådor, som mannen uttryckte det, mellan två olika lager.

 

Det var tre kvarter mellan lagren, när dom hade burit över två av lådorna och skulle hämta den tredje lådan, så ringer en telefon och mannen säger till Lennart, ta den sista lådan du, så tar jag med ditt paket så möts vi utanför det andra lagret. Lennart gör som mannen säger, när mannen inte dyker upp efter ett tag går Lennart tillbaka till lager nr1.

Mannen är försvunnen likaså paketet som Lennart skulle skicka till sin bror.Han går tillbaka till lager nr 2 bara för att konstatera att båda lagren var bommade och reglade.Lennart insåg att han hade blivit lurad.

När Tomtens berättelse var slut så var inte Z sen med att öppna munnen. Hur svårt kan det ha varit att lura Lennart, det måste ha varit rena barnleken, typ ryska posten eller sanning och konka. Han är rolig han, Z. Speciellt i sovande tillstånd.

/Svenne

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm.


Kapitel 2

Jag öppnar dörren, där står en mystisk kuf med ett nästan överdrivet snyggt odlat bockskägg som måste ha tagit honom åratal att fullborda till dess nuvarande perfektionalitet. Ju mer jag tittar på det desto snyggare blir det, så pass att jag börjar fundera på hur man själv skulle se ut i ett. Mannen som verkar vara av äldre slag är uppklädd i någon form av smoking med blårandiga inslag, denna också av äldre modell, han har även en lustig hatt på sig, och i vänster hand håller han i en brun käpp krampaktigt.

Du har något som tillhör mig, säger gubben. Jag vill att du lyssnar på mig väldigt noga, fortsätter han. Om ungefär 2 minuter kommer det att ringa på din dörr. Då du öppnar dörren kommer där stå två personer som "påstår" sig tillhöra SÄPO, dom kommer att vilja beslagta din låda som du ropade in på auktion igår. Jag hinner inte förklara varför nu, men det är ytterst viktigt att du inte ger dem innehållet som finns i den lådan, vår framtid står på spel. Låt dom inte få tag i innehållet!

Den äldre mannen vänder sig om och försvinner snabbt förbi hörnet och uppför trappan i hyreshuset, under några få sekunder lämnar han en skugga på golvet som blir mindre och mindre och till slut försvinner helt i takt med att ljudet från trappstegen domnar bort. Jag hör hur dörren längst ner går upp, det är någon på väg in i huset! Jag stänger dörren snabbt och bestämmer mig för att gå på min intution och lita på den mystiska kuf som precis hade uppdagats framför mig. Det var något i hans väldigt spända och allvarliga blick som gjorde att jag trodde på honom. Jag tömmer lådan på innehållet illa kvickt, fyller den med annat skräp och slänger ner en gammal och sliten roman av Hemingway.

Jag hinner precis gömma de andra grejerna och boken i tvättmaskinen då det plötsligt ringer på dörren...

Fortsättning följer...

"Att skaffa bergvärme med utomhusgivare är ju bara så jaevla talanglöst"

Mogge förklarar hur man vill reglera värmen beroende på hur kallt det är inomhus, inte utomhus.

/Neo


ps: jag hoppas kunna leverera en fortsättning på storyn imorgon

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm.


Kapitel 1

 

Jag har precis avslutat ett tredje telefonsamtal denna morgon, högst upp i bokhyllan ser jag den. Boken.

Jag köpte den billigt igår, det var på en auktion i gamla stan.

Det var ett konkursbo som man auktionerade ut, och det lustiga var att alla grejer hade tillhört Bosse, en gammal klasskompis till mig. Det hade inte gått så bra för Bosse, han hade spelat bort allt han ägde på hästar. Stackarn! Dessutom har alla hans polare börjat kalla honom för konkursbo.

 

Boken kostade mig 50 spänn, den låg i en så kallad ”hemlig” låda, som förutom boken innehöll diverse småkrafs. Boken är väldigt tjock, och den är sliten, man ser på den att den är väldigt gammal.

 

Alla som hade ringt denna morgon hade frågat mig om det låg en bok i lådan som jag ropade in. När den första snubben ringde, sa jag att jag inte hade öppnat lådan och samtidigt frågade jag honom varför han undrade det, och hur han hade fått tag på mitt telefonnummer, han mumlade något om Eniro och att han skulle återkomma, sedan la han på luren.

Dom två andra som ringde mig denna morgon ställde precis samma fråga, till dom sa jag bara att det inte låg någon bok i lådan.

 

Det måste vara något väldigt speciellt med boken när tre olika personer har letat reda på den som förmodligen, men inte säkert har boken i sin ägo, tagit reda på

telefonnumret, ringt upp tidigt på morgonen och frågat om boken låg i den låda som dom tydligen visste att man hade ropat in.

 

Det är många tankar som far genom mitt huvud när jag står och stirrar på boken, det jag kommer fram till är att den måste vara väldigt värdefull, åtminstone för dom tre personer som hade ringt till mig denna morgon. Det kan också vara så att boken i sig är värdefull, att man kan få mycket pengar för den vid en försäljning, men hade det varit på det viset så förstår jag inte varför ingen av dom tre som ringde sa att dom var intresserade av att köpa boken.

 

Jag ska precis lyfta ned boken från hyllan då det ringer på dörren...

 

Fortsättning följer...

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm, vilket utsökt leder oss till titeln av hela berättelsen; Ångest.



Kapitel 9

Frukostbordet var bland det rangligaste jag sett i mina dar. (Man hade precis som i plugget lagt nycklarna under ena bordsbenet bara för att det skulle stå stadigare), enda skillnaden var att man istället för nycklar hade lyckats med konststycket att trycka under glasögats pannben som nu agerade stödben åt hela bordet. Glasögat som för övrigt såg ut att vara nere för räkning denna morgon, efter att fått både en eller tolv öl för mycket kvällen innan.

Mitt under frukostbordet piper det till, det är min mobiltelefon vars batteri håller på att ta slut. Jag plockar upp den och inser att jag har fjorton missade samtal sen igår kväll. Allt ståhej och festande måste ha gjort att jag inte hört den. Jag hittar också ett meddelande från Berra, "Vart är du? Vart är grejerna???? Konserten börjar ju klockan 15.00!" Sen dog telefonen. Jag fick panik! Jag tittade på klockan, den var nu 11.20!

Benny! Hojtade jag. Du måste ta mig in till Linköping, jag ska vara på en konsert där klockan 15.00! Wow, ta det lite lugnt nu, sa Benny. Glasögats kvalifikationer i tillnyktring är nog lika hög som Starke Arvids kunskap är i kartläsning, så jag skulle med andra ord inte ha några större förhoppningar på vår ende chaufför.

Med facit i hand så kunde jag inte förstå varför jag inte ringt Berra redan från första stund istället för att springa runt och leka någon form av cellistkåt shopaholic transa i Norrköping. Inte bra. Nu var det istället riktigt illa, jag befann mig någonstans ute på vischan och jag behövde vara i Linköping på dryga 3 timmar.

Men du kan ju alltid ta cykeln, sa Benny. Det är ju bara milen in till Linköping härifrån, det grejar du lätt. Jag kollade lite skeptiskt på Benny, "har du en cykel!?". Klart vi har en cykel, vad skulle en cirkusvagn utan cykel vara!? Gör dig i ordning du Satchmo så tar jag fram cykeln åt dig, jag tror till och med att vi har ett gammalt cykelfodral som räcker till för att skydda cellon.

Min förhoppning var att deras cykelbudget inte skulle ligga på samma nivå som glasögats sjukförsäkring låg på, för då skulle jag vara så rökt. Men inom loppet av en timma så var cykeln framtagen och nyservad. Det visade sig vara en gammal benskakare från sent 1800 tal, ni vet en sån där med 3 gånger så stort framhjul som bakhjul och där man sitter fyra våningar upp. Jag hade svårt att se vad som skulle kunna gå fel med den. Fodralet hade efter lite småjusteringar gjorts om till en ryggväska, så jag skulle kunna ha cellon på ryggen samtidigt som jag cyklade. Jag ödslade ingen tid på långa farväl, utan tackade mina vänner för all hjälp, hoppade upp på cykel och trampade iväg mot Linköping. Bakom mig lämnade jag en måttligt roande repetoar av avskeds vinkningar som blandades friskt med glasögats energiska fylle spasmande under bordet.

Det tog inte länge föränn jag hade fått upp bra fart på cykeln, och det var inte så konstigt med tanke på att det var nerför hela vägen. Med fartvinden i håret kunde jag ganska snart susa förbi första sylten, förlåt, skylten ska det vara. Linköping here I come!

Fortsättning följer...

 

Jag är sen denna torsdag. När jag kommer fram till Högalidsparken sitter Tomten och Z där och väntar. Det var kanske lite dumt av mig att ta bilen istället för att åka kommunalt, med tanke på det risiga vädret som gjorde att det stundtals blev köbildningar på vägen med anledning av den dåliga sikten.

 

Väl framme blir det mackor och rykande varm oboy, och en del klagande på vädret från min sida. Z avbryter mig precis när jag hade laddat med mer klagomål på vädergudarna. Det här är väl ett ganska okey väder om man har lite oboy att värma sig med, Z fortsätter att snacka på, ni vet väl att jag jobbade som busschaffis under en period.

 

Om jag inte minns fel, så vid det här tillfället som jag tänkte berätta om så skulle jag köra en sträcka som jag bara hade kört någon gång tidigare. Det var dimma den dagen, och säger jag dimma så menar jag verkligen dimma, med lite tur så kanske det var 5 meters sikt.

 

Hur som helst, jag kör ut på motorvägen, ur bussens högtalare ljuder Love is blind med Scorpions, vilket råkade vara mycket passande vid detta tillfälle (var det inte Stevie Wonder som gjorde den?)Jag satt och körde på helspänn och fick anstränga mig till max för att inte missa motorvägsavfarten i dimman som tätnade på allt mer. Lyckligtvis hittade jag rätt avfart och och trots dimman var jag framme i tid till avgång.

 

När resenärerna hade stigit på, kör jag igenom ett villaområde och upp på motorvägen igen. Det blev svårare och svårare att se vart vägen gick och att se några hållplatser var nästan omöjligt. Det jag visste var att den sista hållplatsen ligger i en ficka på motorvägen. Jag tyckte mig se hållplatsfickan som är min slutdestination, jag svänger av åt höger mot hållplatsfickan och inser i samma sekund mitt misstag.

 

Det var en motorvägspåfart! Vad gör jag nu? Backar med en 18 meter lång dragspelsbuss på motorvägen i denna dimma eller fortsätter framåt och ser vart jag hamnar. Det fick bli det senare alternativet med den påföljd att jag nu var helt vilse.

 

Helt plötsligt står det en hel andfamilj mitt i körbanan och blockerar min väg, och dom visar inga tecken på att dom vill flytta på sig. Jag hade hört att änder kan vara riktigt ilskna när dom har ungar med sig, men jag måste vidare, så jag lägger i bromsen, kliver ur bussen och försöker schasa iväg änderna, vilket så här i efterhand kanske inte var det allra bästa beslutet.

Änderna anfaller skoningslöst och jag får rädda mig in i bussen. Det var bara att vänta tills det att änderna behagade att flytta på sig,vilket dom gjorde senare av egen vilja. Inte min! Färden kunde fortsätta! Efter ett tag så kom vi fram till en tågstation, där alla ville kliva av, vilket dom gjorde. Och jag irrade runt i någon timma till innan jag hittade "hem" till garaget.

 

Väl framme i garaget möts jag av garagechefen som är fly förbannad för att jag inte slutförde min rutt och lämnade av passagerarna på rätt ställe. Han stod och predikade för mig med hög röst, som kändes som en evighet och jag ville bara höra ett ord från hans gapiga mun, och det ordet stavas A M E N.

/Svenne 

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm, vilket utsökt leder oss till titeln av hela berättelsen; Ångest.


Kapitel 7

Ursäkta, men känner jag dig, frågade jag lite förvånat. Det är ju jag, Benny, känner du inte igen mig, svarade korvgubben. Han hade även en låda på magen för den som är intresserad av detaljer. Jag förklarade hela situationen för Benny om min minnesförlust, mitt eviga bagagesläpande, samt mitt förhoppningsvis tillfälliga kruppjuck inne på Hennes & Mauritz dam avdelning där jag tydligen gått vårdslös bärsärkagång med de få kontanter jag hade.

Okej "Satchmo" svarar Benny, så om jag har förstått det hela rätt så behöver du alltså ta dig till Linköping på snabbast möjliga vis, du är totalt black, går omkring släpandes med en cello över halva stan, och så ledes även haft grova tankar om att konvertera till transvestit. Det sistnämnda förklarar ju åtminstone sminket och tangatrosorna som sticker upp ur byxorna. Tur för dig så går jag precis av mitt pass om 5 minuter så då kan du få åka med mig, jag åker med företaget då jag är på resande fot och precis på väg till en föreställning utanför Linköping som vi anordnar. Kränga korv gör vi bara som extraknäck. Du förstår, jag jobbar som clown och vi har vår cirkusvagn ståendes bara 300 meter längre ner, och med tanke på hur du ser ut i fejan så har du en given plats i den.

Vi började traska neråt gatan mot cirkusvagnen. Jag tyckte det såg lite prekärt ut med korvlådan på magen och dom gigantiska clownskorna på det. Ett snedsteg med dom och man vet aldrig i vilken stadsdel han landar. Jag vågade dock inte säga något till honom då man förmodligen själv såg ut som Barbapapas okrönte kusin. Allt jag kunde hoppas på var att han ur trafiksäkerhetsynpunkt i alla fall tar av sig skorna och lådan om det är han som kör cirkusvagnen.

Väl på plats i cirkusvagnen tog det inte lång tid innan vi var på rull mot Linköping! Dom hade en ny chaufför som dom kallade för "glasögat", jag gjorde inga större reflektioner över detta, och ville heller inget veta. Vagnen var full av cirkus folk och stämningen på topp. Det spelades "Benny Hill theme" på repeat och det fanns förfriskningar av alla dess slag, men mest glad var jag över att vara i sällskap med folk som känner mig, och dessutom på väg mot Linköping, eller...?

Fortsättning följer...

ps: Haah!

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm, vilket utsökt leder oss till titeln av hela berättelsen; Ångest.



Kapitel 6

 

Jag rusar över den väg där jag tidigare hade kommit ifrån och som skulle leda mig tillbaka till tågstationen.

Mina tankar rusar dom också, Vad ska jag göra nu? Hur tar jag mig till Linköping? Nu hade jag i alla fall lite pengar att spendera. Sedan var det ju också lite andra praktiska saker som jag funderade över.

 

Jag gick in i köpcentret, för en shoppingtur, som jag av förklarliga skäl hade hoppat över på väg till parken.

Armani kostymen hade förflyttats ned i axelväskan igen, efter det att jag hade shoppat loss lite grann.

Det blev en ny Bh,(eftersom både 60 och 70-talet redan har varit) trosor,strumpor,byxor och lite smink, funderade också på att köpa en fin klänning som jag såg i ett skyltfönster, men det räckte inte pengarna till.

 

Tillbaka på tågstationen ställde jag mig i biljettkön, och funderade lite för mig själv, vad en biljett till Linköping kan kosta? Samtidigt så påminde min mage mig om att det var nog ett bra tag sedan jag åt, vilket inte var så konstigt med tanke på att man inte har haft några pengar.

Jag bestämmer mig för att jag måste äta innan resan så jag går ur kön och börjar gå mot restaurangen lite längre bort, samtidigt som jag gräver i fickorna för att kolla hur mycket pengar jag har kvar.

Det blev i alla fall hyfsat snyggt med sminket och kläderna, vad kan det nu bli för gourmetmiddag för den tio krona som låg alldeles ensam och inte skramlade i min ficka. Jag tittar mig omkring, precis vid en av utgångarna ser jag att det står en man och säljer korv, jag tar sikte på korvmannen, en korv med bröd ska man väl kunna få för en tia.

Det var fler som var hungriga, korvgubben hade fullt upp, äntligen min tur.

 

• En kokt med bröd tack!

• Hej Louis ! Vad gör du i Norrköping?

 

Fortsättning följer...

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm, vilket utsökt leder oss till titeln av hela berättelsen; Ångest.

Kapitel 5

Det slår mig att jag måste kunna spela cello om så även bara lite, eftersom jag ändå verkar ha nära bekanta som håller på med det. Så någonstans i bakhuvudet borde det finnas lite dolda cellokunskaper. Jag får en plan.

Om jag bara kan dra en hyffsad klunga med folk mot scenen så borde jag kunna göra en enkel hacka, i alla fall tillräckligt för att kunna ta mig härifrån. Jag hoppar upp på scenen och redan innan jag gjort cellon i ordning så har det hunnit samlas en skara med människor nedanför scenen, plus att en väldigt stor del redan satt i parken innan jag kom. Jag sätter mig ner, gör mig i ordning bakom cellon, och plockar fram stråken. Den är extremt sneböjd av någon okänd anledning. Så fort jag tar stråken i handen så får jag en uppenbarelse, en nästan gudomlig känsla av att jag har använt denna stråk vid tidigare tillfälle, och det var då det slog mig, jag använde den ju bara för ett tag sedan då jag försökte bända upp toalettdörren på tågstationen.

Jag tar ett stort svep med stråken, "gneeeeeiik" låter det. Jag provar igen, fast med lite mer känsla denna gång, "gneeeeeieeeiieieieieieeieeieiiiiiieeeeeeeeeeeeeeeek". Va fan håller du på med? Var det någon som skrek. Jag spelar, sa jag. Lägg lite pengar i väskan, annars fortsätter jag spela! "Gneeeieeeiieiieieeiiiiiieeeeeeeeeeeek". Väskan fylldes fort, och inom loppet av bara 10 minuter hade jag dryga 400 spänn! Armani kostymen hade talat.

Det vart en snabb sorti då folket tenderade att visa en del aggression. Facklor tändes och kampsång ljöd ut. En kille försökte till och med trycka ner stråken i halsen på mig, hur kreativt var det då, den var ju böjd och allt. Jag kastar en blick bakåt samtidigt som jag lämnar platsen med raska steg, den stora bioduk belägen längst bak på scenen visar en väldigt hög kvalité på den fotbollsmatch som visas, även från detta avstånd...

Forstsättning följer...

Diskussionen var i full gång mellan mig, Z och tomten, vi snackade reklam. Vi hade ätit grillad kyckling och potatissallad i högalidsparken, där marken var täckt av löv denna höstdag.

Det blir väldigt vackert med alla dessa olika färger på löven, nästan som att en konstnär har lagt dom precis så här för att det ska bli en fröjd för ögat.

 

Tomten hade startat diskussion med att han hade sett någon reklam från ett gym, och att han skulle börja träna för att tappa ett gäng kilon, det fanns ett stort gäng att tappa där, om man så säger.

Han var samtidigt inne på att kanske sluta röka, dels för att det inte är så sunt, och dels för att lättare komma i form.

Det var någonstans här som vi kom in på reklam, Tomten menade på att som rökare idag blir man ju nästan mobbad, man blir portad o.s.v.

I dag ser man knappt någon reklam för rökning, och skulle man se någon, så skulle man möjligen skymta någon cigarett under högar av dödskallar och kanske en djävul på toppen, allt för att skrämmas!

 

Z var inne på att man kanske skulle lägga in en bild på någon politiker på cigarettpaketen för att verkligen belysa hur skadligt det är att röka.

Tomten menade också att man behöver inte gå tillbaka allt för långt i tiden när reklamen sa att tobak var livsnjutning, och att det till och med var nyttigt,och diverse kändisar försökte få oss att börja röka.

 

Nu kändes som att det var dags att lägga sig i debatten, och jag är mer inne på att man har sett en himla massa reklam från olika gym, men aldrig sett någon varningstext i samband med den reklamen.

Det kanske skulle vara så att man var tvungen att ha någon slags varningstriangel om man gjorde reklam för något gym också.

Jag menar, på gymmet finns ju en himla massa farliga redskap och man kan ju träna på fel sätt och få men för livet.

Det kan till och med gå så långt att man blir så beroende, att man köper ett eget gym, och innan man hinner blinka är man sambo med någon prinsessa och bor i ett stort slott, och bor man i ett slott så är det extremt stora ytor som måste städas, så då har man varken tid eller ork med något gymmande.

 /Svenne

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm, vilket utsökt leder oss till titeln av hela berättelsen; Ångest.

Kapitel 4

 

Fan, det här var inte bra, jag inser nu att det var jag som hade skrivit lappen och att grejerna inte skulle av här i Norrköping, utan dom skulle till Linköping.

Varför har jag en tågbiljett till Norrköping?

Jag tar upp tågbiljetten ur fickan i mina shorts, jag granskar biljetten uppifrån och ned. Där texten med min startdestination ska stå, syns endast en brun fläck, jag luktar på biljetten, blockchoklad ?!

Jag måste ta mig till Linköping, det är snöstorm ute, kombination shorts och snöstorm är inte så bra.
Jag letar reda på en toalett,där jag går in och byter om till armanikostymen som låg i väskan, den spänner lite över bröst och höft och den kanske inte passar så bra ihop med gymnastikskorna i storlek 36 heller, men värmer säkert en del med tanke på snöstormen som väntar när jag går ut.

Jag letar igenom väskan och alla fickor jag kan hitta i jakt efter pengar, men jag hittar inte en krona. Jag går ut ur stationsbyggnaden, jag tittar mig omkring, jag har ingen aning om vad jag ska göra nu. Hur ska jag ta mig till Linköping utan pengar?

Efter ett tag när snöandet avtagit lite grann ser jag att det är en park, lite längre bort på andra sidan vägen. Jag går över vägen och bort till parken, där ser jag en scen som man förmodligen använder för uppträdande när det är säsong. Jag fick en ide', jag behöver pengar för att ta mig till Linköping, jag har en armanikostym, en cello och en scen framför mig.

Jag börjar sakta vandra mot scenen...

Fortsättning följer...

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm, vilket utsökt leder oss till titeln av hela berättelsen; Ångest.

Kapitel 3

Jag landar med båda fötterna på tågperongen, med tågdörren som går igen precis bakom mig, slurp sa det bara. Jag pustade ut och kunde bara konstatera vilket enormt flyt jag precis måste haft som fick ut både axelväskan och cellon innan tåget rusade vidare. Men vad gör jag nu då, och vart är jag? Jag ser mig omkring, det står en skylt med stationsnamnet "Norrköping" på, så jag antar att jag är i Norrköping. Det skulle ju rent logiskt vara trovärdigt då det var det som ropades ut precis innan stoppet, plus att biljettexten också stämmer överens med skylten, men vem är jag att bedöma om något sådant skulle vara logiskt i ett sådant här läge? Ture Sventon? Skulle inte tro det.

Jag beger mig ner efter perrongen med ett kraftigt skrapljud bakom mig, och efter ungefär 150 meter möts jag av en man som stannar och påpekar att det kanske inte är så nyttigt för en 90 000:- cello att släpas längs efter den hårda betongen, utan att det kan vara fördelaktigt att lyfta den från marken för att på det sättet minska friktionen. Jag vet inte exakt vad det var, men det var något i hans påstående som kändes trovärdigt, så jag tog hans råd till godo och lyfte in skiten i stationsbyggnaden.

Väl inne i stationshuset satte jag mig ner på en bänk och slet fram axelväskan som jag hade med mig, jag måste börja fundera ut vem jag är och vad jag har här att göra. I väskan hittar jag ett kollegieblock med texten "extremt viktigt" skrivet på framsidan med något som ser ut att kunna vara smällt blockchocklad från en 5-årings finger. Det ligger också en Armanikostym snyggt ihopvikt i väskan, och ju mer jag hittar i väskan desto mer inser jag hur tur jag hade som verkligen hann få med mig alla grejer från tåget i tid.

Pling!

Det är något som vibrerar i bakfickan på mina shorts. Det är en mobiltelefon! Jag plockar upp den i handen, det måste vara min! Jag hade tydligen fått ett sms. Det löd som följer:

"Tusen tack för hjälpen, du är fan kung!".

Jag fattade ingenting, tack för vadå? Jag började leta bland gamla sms och hittade det sista utskickade, det hade gått iväg till "Berra" och där stod:

"Nu är cellon och väskan ombord på tåget, jag kliver av stationen före och lämnar kvar grejerna åt dig ombord så att du kan hämta dom i Linköping när tåget stannar där, jag lämnade en lapp åt dig vid bagagehyllan, lycka till nu ;)".

Oooh crap...

Fortsättning följer...

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm, vilket utsökt leder oss till titeln av hela berättelsen; Ångest.

Kapitel 2

 

Jag greppar och tar tag i det jag är nästan övertygad om är mitt bagage, jag fortsätter att rusa i den riktning där jag tror att det finns en stor och härlig EXIT skylt.

Jag vet att tågdörrarna har öppnats, eller jag är nästan övertygad om att dom är öppna.

Helt säker kan man ju aldrig vara, men av dom ljud jag hörde, så är jag i princip säker på att dom är öppna.

 

Det värker i armen, jag fortsätter att rusa...

Mitt bagage är tungt, det är ju bara en axelväska och en cello!

Hur kan det vara så tungt?

Cellon kan ju inte väga mer än 10 kilo och väskan... kan väga hur mycket som helst.

Vad är det dom händer?

Jag har inget minne om någon väska, än mindre om någon cello.

Varför ligger det en lapp med texten ….det här är ditt bagage, och glöm för allt i världen inte den otympliga cellon!????

Jag hoppar av tåget i ren desperation in i det okända med mitt blytunga bagage, jag är på fast mark, men mitt minne är totalt tomt, ungefär som världens största pissoar innan dom har börjat använda den.

 

Fortsättning följer...

Detta är en berättelse uppdelat i 10 stycken avsnitt, skriven och skildrad av två olika personer. Varje avsnitt skrivs av en person, men följs sedan upp av den andre berättaren i nästkommande del, vilket gör att berättelsen på det viset blir helt oförutsägbar. En berättare skriver från Ånge och den andre från Stockholm, vilket utsökt leder oss till titeln av hela berättelsen; Ångest.

Kapitel 1

Från totalt mörker till dunkelt motljus öppnar jag ögonen. Vart är jag, och vem är jag? Mitt minne sviker mig, jag kommer inte ihåg någonting om vem jag är eller om mitt ursprung. Jag tittar mig omkring febrilt, jag befinner mig tydligen ombord på ett tåg och i en till synes väldig sliten och gammal tågvagn, men jag är helt ensam i vagnen. Hur fan hamnade jag här, och framför allt, varför har jag snor i hela ansiktet?

Imman på insidan av rutan indikerar på att jag har legat intryckt med trynet mot glaset lite för länge, milt talat. Det har börjat kondenseras vatten mot fönsterkarmen och med en halvtimme till hade jag kunnat söka EU-bidrag för restaurering av offentligt öppet vattendrag. Fönsterna för övrigt är så skitiga på utsidan att jag inte ser ut över huvud taget, och allt snor som är ut smetat på insidan av glaset hjälper ju inte till det heller.

Ett högtalarutrop hörs, och tågvärden ropar ut nästa hållplats. Jag känner inte igen namnet, det är helt ovidkommande för mig. Jag känner snabbt efter i mina shorts, åååååhh herregud jag har shorts på mig! Efter en sekunds panik hittar jag en biljett i fickan som vars text överenstämmer med det utrop som precis gjordes. Jag skall av här! Vart jag nu än är...!

Jag springer mot utgången och sneglar snabbt mot bagagehyllan. Där ligger en bärbar axelväska och bredvid den står en stor fet cello på 8 kilo. Mitt snabba intellekt och min säkra intuition säger till mig att allt det där är mitt bagage, sen låg det en lapp där också med texten; "det här är ditt bagage, och glöm för allt i världen inte den otympliga cellon".

Tågdörren öppnas, fortsättning följer...

Många tycker att man är negativ när man säger att man är emot.

Är det så? Jag är tveksam, jag tycker nog att det är positivt i många fall.

Som barn får man lära sig att man ska göra som vuxna säger eller gör, man ska absolut inte göra tvärtom eller säga emot.

Det här hänger med hela livet, föräldrarna byts ut mot lärare,chefer, politiker och diverse regler och bestämmelser. Så här ska det vara!

Av princip är jag emot nästan allting tills jag är övertygad om att det jag ska ta ställning till om något är positivt, är det för positivt så blir jag misstänksam, så då är jag emot.

Skulle det vara så att dom flesta är för, då är jag emot.

En av anledningarna till att jag är emot så mycket är att det finns alldeles för många konflikträdda som säger ja och amen till allting så att dom slipper hamna i någon slags dispyt, vilket jag också är emot.

Jag funderade ett tag på att skriva en lång lista på allt som jag är emot för att verkligen belysa detta problem, men med tanke på att jag är emot listor också, så skiter jag i det.

 

/Svenne

 

Satt och funderade lite allmänt om saker och ting denna torsdag när jag satt på tåget på väg till hornstull.

Var det verkligen bättre förr?

Jag tänkte jag skulle ta upp denna intressanta frågeställning med Tomten och Z när jag kommer fram till högalidsparken.

Väl framme så visade det sig att det bara var Tomten som var där, Z var hemma, sängliggandes i feber.

Jag tog upp frågeställningen med Tomten, hans svar blev något i stil med, det är bara ett uttryck och att alla bara klagar. Nej, det svaret kan man inte vara helt tillfreds med. Får alltså försöka komma på lite bättre teorier själv med andra ord.

Dom lyder som följer.

När man var yngre så ställde man aldrig den frågan. Varför?

Men ju äldre man blir desto oftare frågar man sig, var det bättre förr?

Svaret på frågan är att det var bättre förr.

Varför?

Teorin är när man är liten och inte så gammal har man inte lika mycket förr som man kan tycka vara bättre, men ju äldre man blir ju mer förr får man ju tycka det var bättre.

Så skulle man inte tycka att det var bättre förr när man har blivit lite äldre så skulle man ju vara övervägande missnöjd.

Så dom barn och ungdomar som tror att dom som är lite äldre är bakåtsträvare och bara klagar har inte förstått att det är tvärtom.

Så till er säger jag bara, kom igen om ett halvt sekel när ni har skaffat er tillräckligt med förr som Ni kan tycka är bättre.

 

/Svenne

 

En liten uppdatering om vad som pågår just nu för själva insamlandet.

Det har varit mycket jobb, och väldigt mycket oregelbundna tider också, så tiden för annat har varit knapp.

Läget i sammanfattad form är att det blir inte mycket spel just nu, men med en överföring till kontot på 6 000:- så ska vi ligga på drygt 21 000:- i insamlade pengar till veckan då överföringen kommit in. Uppdatering av sidan kommer då pengarna är inne.

Spelet fortsätter.

Partypoker - SNG.  Uppgång just nu då jag vann 4 SNG i rad.

NO-IQ poker - Diverse spel. Uppgång då jag hittade lite gratispengar från en givmild spelare.

Svenska spel - Texas Cash game. Nedgång efter en utdragning mot runner runner Royal Straight flush! Inte varje dag man ser det.

Mybet - Diverse spel. Nedgång efter 2 utdragning, samt en hel del turneringsspel som inte resulterat i några goda synergieffekter. Från och med nästa månad kommer jag dock ha tillgång till fler gratis garanterade turneringar samt rakeback.

Tid är pengar.

/Neo